PJ Harvey
Way Out West, 12/8 – 2016

Många av problemen med PJ Harveys senaste album handlade om att det var just ett album. The Hope Six Demolition Projects politiska ambitioner svalde allt i sin väg och när dess liveframförda spår fördes över till inspelningar gick mycket av energin förlorad. Spelningen på Way Out West visar däremot upp dem som de var tänkta från början, integrerade i en konceptkonsert om hur svårt det är att finnas till i den här världen. Det är ett väl utforskat tema i Harveys musik: 1995 års To Bring You My Love lät henne vrida och vända på sin femininitet som en Rubiks kub, medan Stories From the City, Stories From the Sea var hennes geografiska sökande efter en plats att över huvud taget göra till sitt hem. Varken där eller på sina politiska 10-talsalbum har hon kommit fram till några lösningar, men efter kvällens spelning framstår det åtminstone som lite lättare att hantera.

När hon träder fram på scenen är det med ett svartklätt niomannaband i ryggen. De ser som om Kents avskedsvideo och My Chemical Romances svarta parad bildat gemensam kult och deras självklara kollektivism smittar av sig till publiken. Fokus ligger på låtarna från hennes senaste album, med en folklig enkelhet i både melodier och arrangemang. Det är så här de kommer till sin rätt – precis som kvällens väl utvalda spår från Let England Shake är de skrivna med skrålande folkmassor i åtanke. Att ösregnet faller över oss blir mest en ytterligare dimension när PJ Harvey i inledande Chain of Keys påminner oss om världens tillstånd. På scenen fyller varje bandmedlem sin helt unika funktion, även om det bara handlar om att klappa händerna en liten stund. Den utbyggda blåssektionen får precis så stort utrymme som den förtjänar (Harvey spelar själv saxofon när hon hinner!) i en stor men perfekt sammansmält enhet – inte helt olik den hos tidiga Arcade Fire.

Låtlistan är en sömlös tidsresa tillbaka till 50 Ft Queenie från 1993, via enorma uppdateringar av To Bring You My Love såväl som Down By the Water. För PJ Harveys röst innebär det att kastas fram och tillbaka mellan de tidiga albumens androgyna avgrundsdjup och den skärande falsett som introducerades med Let England Shake. Precis som allt annat på scenen låter den fulländat koreograferad från början till slut, utan att för den sakens skull kännas kalkylerad eller tappa känslomässig kraft. För PJ Harveys skepnad innebär det att anta formen av blåögd flicka kontra blåögd hora, krigssoldat kontra Jesus, förövare kontra offer, men mer än allt annat en människa med allt som det innebär. ”I’ve seen and done things I want to forget” sammanfattar hon sin mörka sida i The Words That Maketh Murder, med en publikmassa bakom sig och hela världens skuld på sina axlar. Balladen When Under Ether rymmer samma resignerade budskap, förstärkt av en PJ Harvey som står rakt upp och ner med händerna hängande längs sidorna. ”Human kindness” upprepar hon, som en påminnelse om vad alla kommer att ta med sig från den här kvällen.