Placebo
Stockholm, 18/10 – 2016

Mellan den kirurgiskt preciserade ljusshowen, de ackompanjerande bakgrundsfilmerna, lokalens fläckfria ljudbild och den ständiga hjälpen med gitarrbyten måste ändå frågan ställas – vad är Placebos konst värd utan teknikens hjälp? När varje låt har en märkbart strukturerad scenografi, beroende på en handfull mängd faktorer, framstår materialet som gömt bakom en fasad. Det är rent utav sönderspacklat, kapabelt till att spricka vilken sekund som helst. Denna fråga hade troligtvis aldrig uppstått om det inte vore för att just detta inträffade – att Brian Molkos gitarr strular till den nivå att den blir ospelbar, utan att han själv har en aning vad han ska ta sig till och tvingar bandet att bryta mitt i Without You I’m Nothing för att ta en fem minuter lång reparationspaus. ”Fyfan…”, yttrar han med brittisk dialekt och beklagar sig över situationen. När teknologi då står i vägen för att spela ett instrument – är exempelvis turnétekniker, ljusriggar och videoprojektorer värda risken för att potentiellt stympa en hel föreställning?

Tveklöst. I åtminstone Placebos fall. De konstnärliga uttrycken som bandet mer än ofta väljer att inkorporera i sin musik dubblar upplevelsen i liveform och blir så pass pricksäkra att den som utformat ljusshowen måste ha synestesi. Under I Know sköljer ett blått sken över hela scenen medan bandet målar ett världshav med sina instrument, medan i Loud Like Love dansar alla världens färger ihop med bakgrundsprojektionerna av senaste albumets sprudlande estetik. Ibland krävs det något så subtilt som ett dovt brunt ljus ihop med lättsam rök för att spegla den industriella känslan ifrån Black Market Music-omslaget för att få den råa intensiteten ifrån Special K att bli totalt överväldigande. Ett tydligt exempel på att Placebo egentligen inte behöver scenografin, likväl som under Too Many Friends och Lady of the Flowers där Stefan Olsdal bevisar sin enorma musikaliska begåvning i både pianoform och sitt intrikata basspelade. Under Devil in the Details och Soulmates demonstrerar bandet även sin förmåga att skriva refränger med tsunamikrafter.

Ibland krävs det bara att Cirkus som lokal fungerar ihop med den upplevelse som Placebo försöker måla upp. Den penetrerande basen i Space Monkey tar oss till en tysk svartklubb i en industrilokal och blir så verklig att andedräkten ifrån en knarklangare skulle kunna vila på ens axel. Twenty Years kastar oss in i ett ständigt växande helvetesgap för varje gång Molko skriker ut ”you’re the truth / not I” samtidigt som den ondskefulla ljudbilden sväljer oss hela. Den högljudda intensiteten blir inte lika påtaglig och målande under Song to Say Goodbye och The Bitter End, men genom att låtarna är så pass makalöst välskrivna i sig själva räcker den tryckande ljudvolymen för att få fram den dystra, hjärtskärande poängen.

Det känns som att vi får lära känna Placebo på nytt, efter att ha målat upp en bild av Molko och Olsdal som introverta människor genom dessa år. Molko stoltserar med sina svenskkunskaper genom att räkna till tio, säga fraser som ”slicka min röv” och att prata om Hagström-gitarrer i två minuter, medan Olsdal har nog med energi på scen för att kompensera alla gånger som resten av bandet står still. Samtidigt har de slängt alla pretentioner gällande setlists åt sidan för att göra både oinlyssnade och dedikerade fans tillfredsställda – Pure Morning och 36 Degrees spelades för första gången sedan 2007 och den obskyra b-sidan Lazarus får livepremiär tio år efter att den släpptes. Till sist känns det som total katarsis nås under kvällen när bandet avslutar med extranumren Nancy Boy och Running Up That Hill.

Tacksamhet är det som Placebo utstrålar mest av allt. Tacksamhet för att vi orkat stå ut med deras preferenser om att inte spela sina största hits, att vi följt med dem i tjugo års tid, att vi står kvar trots tekniska problem. Det får ta alla världens pauser för att Placebo ska få sin konst fullfjädrad. Det kommer den alltid vara värd.