Playback sänker en musikalisk talang
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Niva

Emmabodafestivalen

Betyg: 6/10

Den svenska indiepopscenen svämmar  numera över med band som samplar och mixar olika sounds för att skapa sina elektroniska ljudbilder. När man sitter klistrad vid sin laptop framför Logic, Cubase eller annat valfritt musikprogram och frenetiskt klipper och klistrar med .wav-filer för att finslipa sina produktioner är det lätt att fastna där, och glömma bort vad som ursprungligen skapade musiken: instrument och röster (eller MIDI-signaler, men ni fattar grejen).

Nivas drömska, smått skitiga fusion av dream pop och glo-fi gör sig utmärkt i hörlurarna. När Christian Niva tar sin musik till Skogen-scenen på Emmaboda, klockan halv fyra på eftermiddagen, kan i princip allt ljud som strömmar ur högtalarna spåras till den vita datorn på  scenen. Sången, trots att tre stämmor delar på uppgiften att leverera den, är nästan helt playback (de bryr sig stundtals inte ens om att mima), och magkänslan säger att gitarren inte heller verkar vara vriden på särskilt hög volym.

Livebasisten får det emellertid att vibrera i bröstet, och det är i och för sig roligare att se fyra musiker på scen än en ensam snubbe som gömmer sig bakom det vitlysande äpplet. Sedan är Nivas musik i sig en mäktig upplevelse, under hela resan från starten i bakåtlutade Transforma, via gunget i Ghost In My Head till avslutningen i den medryckande Dirty Water; den sistnämnda Nivas överlägset bästa låt. Men med en relativt liten och sömnig publikskara, för mycket playback och ett halvengagerat band når inte spelningen några högre höjder.