Har du någonsin funderat över hur Makthaverskan skulle låta om de fick i uppdrag att skriva soundtracket till en Dreamworks Animation-producerad filmadaption av tv-spelsklassikern Crash Bandicoot? Om svaret är ja så kan du skatta dig lycklig, albumet för dig är här. För lika energisk som Naughty Dogs pungbjörn, lika färgglatt hyperaktiva som Dreamworks animerade filmproduktioner och lika hårt medryckande som Makthaverskans svepande pop är norska Pom Pokos debutalbum. Men dessvärre är kombinationen lika spretig och osammanhängande som det låter, och så även albumet som helhet.
Det börjar tyvärr till och med riktigt illa. Inledande Theme #1 må sätta en tydlig ton för vad resten av albumet kommer att erbjuda men det är en överdrivet energisk inledning som direkt blir huvudvärksframkallande i kombination med efterföljande My Blood. De tunga, nästan mathrock-inspirerade, gitarrerna må vara finurligt komponerade men bidrar till att albumets startsträcka snarare leder till en omedelbar whiplashskada. Det är först på albumets fjärde spår, My Work Is Full of Art, som bandet visar hur deras rytmiska art-pop låter när den är som bäst. Det är en bedårande poppärla som inte alls är lika utmattande i sitt arrangemang som sina föregångare. Därefter går albumet in i något av en andra andning och följer gör en rad fantastiska låtar. Blue, Honey, Crazy Energy Night, Birthday och Milk Trust är en hitkavalkad som heter duga, där alla bandets influenser får tid och plats att göra sig till känna. Det är lika stora delar klassisk gitarrpop som det är en häxblandning av disco, jazz, noiserock och lite funk.
Men det är nog just denna kreativa adhd som bidrar till albumets problematik. Det är ett rastlöst och hektiskt album, och bandet har en nästan enerverande iver att fylla ut hela ljudbilden med så mycket quirky instrumentationer och influenser att det blir på gränsen till outhärdligt emellanåt. Få låtar får den tid och rymd att verkligen glänsa ordentligt och ljudmixen är konstant full med olika musikaliska utsmyckningar.
Men kanske fanns ledtrådarna där hela tiden. I det Studio Ghibli-tagna bandnamnet. I det plottriga och överambitiösa albumomslaget. Och kanske dessutom i de fantastiska, men också uteblivna, debutsinglarna You’ll Be Fine, Jazz Baby och It’s a Trap. Man borde ha anat att Birthday skulle vara en intensiv och originell musikupplevelse och om du är öppen för art-pop av den färgglada och personlighetsrika sorten är det här albumet för dig. Men likt ett riktigt långt födelsedagsfirande, alternativt en alldeles för lång session i soffan framför Crash Bandicoot, så är Birthday ofta för mycket av det goda. Det är ett album som är oerhört lätt att tycka om, men desto svårare att älska till fullo. Med andra ord – en fullt njutbar självförvållad besvikelse.