Pond
Gården, 5/6 – 2019

När Pond går på Gårdens största scen som den första akten som spelar här, är det på sin höjd 40 personer i publiken. Det måste vara något slags lägsta publikrekord som bandet har spelat inför på länge. Att resten av festivalbesökarna, som faktiskt släntrar in i stora mängder senare under dagen, inte ser Perthbandet visar sig allt tydligare under spelningen vara deras förlust.

Som första låt kommer de drömmande tonerna från senaste släppets Daisy igång och lyckas inledningsvis vagga in publiken i ett falskt lugn som senare bytts ut mot svängande höfter i refrängen. Låten är något av det poppigaste som Pond har gjort på flera år och detta klär de fem bandmedlemmarna som handen in handsken. Vidare fortsätter australiensarna med Sweep Me off My Feet vars klingande syntar cementerar festen än mer. Låten är den perfekta blandningen av dans och desperation och få karaktäriserar detta bättre Nicholas Allbrook när han än klänger sig fast vid mikrofonen och än kör igång svindlande gitarrsolon.

Dessa får vi mer av när bandet lyckas ta sig ända tillbaka till låtregistret från Psychedelic Mango. Här uppvisas de riffiga ackord som bandet till en början rörde sig med, och visst känns dessa alltjämt lika aktuella. Även om överidylliska botaniska trägården inte i sig inbjuder till headbangningar får Pond ändå igång något som liknar detta med sin svulstiga musik. Under tiden som resterande medlemmar spelar vidare går dessutom frontmannen ner i publiken och lyckas vända det låga antalet åskådare till något bra. Det kanske inte blir den frenesifest man hade hoppats på till en början, men det blir en intim spelning där Allbrooks alla påhitt märks av – och det är ju en av sakerna som gör bandet till vad det är.

Under Burnt Out Star kommer flöjten fram och ifall Allbrook var råttfångaren från Hameln, och vi alla stadens råttor, hade han kunnat få med oss var han ville. Det är fint att låtarna från senaste Tasmania får ta plats, även om både bangern The Boys Are Killing Me och Hand Mouth Dancer saknas. När de första trumslagen från Giant Tortoise kommer på är det dock svårt att klaga. Trots att låten har sex år på nacken finns det få andra låtar som lyckas ingiva samma överjordiska känsla som dess rivande gitarrackord och melankoliska syntar.

I mellansnacket före den sista låten pratar sångaren om att vi ska ta hand om varandra och våra träd, och samma politiska tema fortsätter in på spelningens sista låt The Weather. Det är lätt att gå miste om de politiska övertonerna som finns i många av bandets låtar, även om det är något som har blivit allt tydligare på den senaste skivan. Pond exemplifierar på ett sätt som få andra band gör hur musik kan vara politiskt, och hur politik kan bli till musik. Ett genomgående drag hos bandet är just hur de får något fult eller dåligt till att bli något vackert och bra. Detta illustreras dels med deras låtar, men framförallt med dagens konsert.