Pond
Stockholm, 12/3 – 2015

Australiensiska Pond, ej att förväxla med Sub Pop-Pond från Portland, har ofta beskrivits som Tame Impalas barnsliga lillasyster. Istället för att ha studiotrollkarlen Kevin Parker som allsmäktig ledare är Pond ett kollaborativt projekt där alla medlemmar bidrar lika mycket med idéer. En stadig sättning finns inte, utan projektet är i ständig utveckling och medlemmar byts ut ungefär lika ofta som underkläder. Hittills har bandet släppt lika många skivor som år de har varit verksamma, sex stycken, varav det senaste alstret Man It Feels Like Space Again kanske är deras mest fullständiga. Spelningen på Kägelbanan är Sverigepremiär och tillika turnéavslut för de fyra australiensiska herrarna, som dagen efter åter ska bege sig mot sydligare breddgrader.

Ponds musik kan beskrivas som ett eteriskt giftermål av 70-talsglam och modern psykedelisk rock. Utan att på något sätt fastna i något revivalträsk lyckas gruppen låta både nya och gamla på samma gång, ungefär som sin kosmiska storebror Tame Impala. Inledande Waiting Around For Grace pyntas med krautiga syntslingor och imploderar till slut i skön Neu!-anda. Samma kan sägas om efterföljande 80-talsutflykten Elvis’ Flaming Star där trummisen Jay Watson får utrymme att briljera. Det är precis så Pond ska låta – krautigt och urflippat inom givna gränser. Nackdelarna med att ha ett så pass kollaborativt skelett som Pond har är att materialet ofta blir spretigt, det samma kan sägas om kvällens spelning. T. Rex-doftande You Broke My Cool känns väldigt malplacerad i den annars mer psykedeliskt inriktade setlisten.

Innan kvällens spelning har bandet på sin Facebooksida laddat upp en bild på Brian Eno och påstått att denne ska gästa. Inläggets kommentarer är lagom skeptiska, och med all rätt – Brian Eno gästar inte Pond mer än i sinnet. Istället bjuds vi på Enos Baby’s on Fire från Here Come the Warm Jets, en skiva som säkerligen har satt sina spår på Pond. Även detta utspel hade kunnat skippas för att istället ge utrymme till fler spår från senaste skivan – fantastiska Zond framförs till exempel inte alls. Mellansnacket är dåligt inövat och mäkta humoristiskt. Frontmannen Nick Allbrook sluddrar sig igenom både anekdoter och livstips samtidigt som övriga medlemmar fyller i. Pond tycker att det här är skitkul, och det märks.

Kvällens höjdpunkt kommer i form av Black Sabbath-tunga Giant Tortoise som dyker upp som en blixt från klar himmel. Det ondskefulla riffet som lindats in i fuzziga gitarrer och Cluster-synthar kommer som från ingenstans och blir behållningen denna kväll. Få band kan stoltsera med att ha komponerat ett så fantastiskt riff nu för tiden när mycket redan känts gjort.

En tveksam setlist till trots så levererar Pond en kul spelning denna marskväll. Bandet lyfter aldrig till Tame Impala-nivå men det är heller inte meningen. Pond är det lekfulla systerbandet som riktar sitt artisteri mot att ha en trevlig stund istället för att skapa ett episkt psych-epos, och det får de gärna fortsätta med.