Edgar Allan Poes novell The Imp of the Perverse utforskar människans självdestruktiva tendenser. Impulsen och förmågan att göra saker endast utifrån oviljan att göra dem. I novellen begår berättarjaget ett mord, varpå han lever gott i flera år eftersom mordets effekter har gynnat honom. Men till slut växer en tanke fram. En tanke som sakta men säkert blir en tvångstanke. ”Kan jag erkänna?” Han ifrågasätter inte huruvida han borde erkänna, ty det hade varit en enkelriktad biljett till galgen. Istället utmanar han sig själv och novellen slutar med att han erkänner, trots att han inte vill.
Pop. 1280s Imps of Perversion tar avstamp någonstans i den filosofin (kanske främst det perversa). Likt en grupp elaka barn – och här snackar vi nivåer som rör Damien från The Omen snarare än Pippi Långstrump – utforskar Brooklyn-bandet stadens allra mörkaste kvarter i syfte att själva vara den förstörande kraften. Imps of Perversion spelas som en fristad för socialt utstötta. På 7 minuter långa Nailhouse: ”Spraying blood while you prance and preen / I try to imagine myself as you / but all I can think of is dog food”. Det är något genuint läskigt och makabert över skivan som jag är osäker på hur jag ska ställa mig till. Det komiska elementet man kan hitta i Modest Mouses tidiga katalog eller Mcluskys banala texter försvinner i Chris Bugs sångleverans. Jag blir provocerad när jag lyssnar på skivan. Äcklad.
Man har redan från början beskrivit deras sound som ”cyberpunk”, ett epitet som är ännu tydligare på Imps of Perversion än förra årets The Horror. På Population Control tycks de vara fast målmedvetna om att göra en så dålig låt som möjligt, medan Chris Bugs robot-/cyberlika röst skär igenom den. Den låter som en dålig upptagning av en punkspelning som ballat ur för flera timmar sen. En av höjdpunkterna på skivan är faktiskt den låt som skiljer sig mest från övriga låtar. På Riding Shotgun – som avslutar plattan – kommer Chris Bugs röst äntligen till sin rätt och jag får vibbar av både The Cure och The Lonesome Crowded West – ett av 90-talets bästa album.
Det finns spår av sci-fi på skivan, men då kanske närmare Rick Deckard än Han Solo. Synthslingorna på Do the Anglerfish skulle passa utmärkt i en tv-seriespinoff på Blade Runner. De enkla textremsorna som fanns på The Horror (Burn the Worm, Crime Time ex.) lyser med sin frånvaro på Imps of Perversion. På The Horror avhjälptes den höga tröskeln av detta faktum, men här är den högre än någonsin.
Det brinnande hatet som uppstod i mig första gången jag lyssnade på Imps of Perversion har bedarrat, men när Chris Bug på Human Probe II sjunger “please nail my head to the wall / that’s just how I like it” är det fortfarande inte långt ifrån att jag hämtar spikpistolen för att göra honom till viljes.