Popaganda bevisar att det går att göra en popfestival 2013

Publicerad: 2 september 2013 av Magnus Olsson

Hur skulle lilla Popaganda följa upp Arcade FireVad som i folkmun ofta beskrivs som ”världens bästa band”, åtminstone mellan Nytorget och Hornstull. Det var inte bara mina tankar som skingrades kring denna frågeställning och när resultatet blev Thåström och Teddybears doftade det nästan fiasko och panik. Mycket riktigt blev det långt ifrån någon succé. Inför årets upplaga hade festivalen kniven mot strupen, som så många andra befann man sig i läget; vinna eller försvinna. Och när ankorna gnuggade sina geniknölar föll beslutet på en flytt, inte från Sveriges mest säregna festivalområde, vi snackar om helg. Lönehelgen i augusti är ett buffébord för musikälskare om man bor i Storbritannien och Frankrike. Gigantiska festivaler som Reading/Leeds och Rock En Seine reser sig likt monument. Jag ska inte på något vis förminska Popaganda, de har genom åren gjort storslagna bokningar (Arcade Fire, Belle & Sebastian, Hot Chip mfl.) men ekonomiskt har de inte så mycket att sätta till när festivaler som sväljer 70 000 besökare hostar upp pengapungen. Att byta helg blev helt enkelt ett genialiskt beslut som möjliggjorde en större tillgänglighet för festivalens internationella prägel, vilket blev extremt tydligt i år. I år fick vi en festival med toppnamn, både internationella och inhemska.

Samtidigt kan man fråga sig hur den svenska festivalscenen mår. Det här har varit en sommar som kantats av festivaldöd och värmebölja, två ytligheter. Konkurrensen har varit benhård, somliga blöder varje år men lyckas reparera sig, andra tvingas kasta in handduken. I år blev det extremt tydligt när stora festivaler som Siesta! och Peace & Love tragiskt nog gjorde Arvika sällskap på kyrkogården.

popypopy2

 

 

 

 

 

Men det finns hopp. Popaganda är inte bara ett bevis på att det går att genomföra festival, det är även ett bevis på att det går att göra en pop- och jämställd festival 2013. 12 000 besökare och publikrekord blev årets resultat, ett kvitto om något. Det är trots allt inte bara rock och house som säljer. Det finns även lite andrum för oss som älskar Jens Lekman, för oss som tycker pop är bättre än livet. Och visst Håkan Hellström-effekten är uppenbar, det ska jag medge. Och med hans avslutning är det inte mer än rätt att bekräfta att det aldrig kommer vara över för Håkan Hellström. Jag fascineras fortfarande över att det står gråtande 14-åringar längst fram. De låg i vaggan när Håkan härjade som mest och smakade på livets baksidor, men sjunger med som om de var med när det begav sig. Det är trots allt en trygghet att det ständigt föds generationer som älskar randiga tröjor. Och ja, texter om dekadens och kärlek. Plus den där romantiska bilden av Göteborg.

Arvikafestivalen planterade idéen om en jämställd festival, Popaganda hör till de första festivalerna av större skala att fullända dessa planer, vi har inte glömt Stockholm Music & Arts som gjorde det redan förra sommaren. Oavsett var man står i den hektiska debatten som delar både publiken och arrangörer i två läger kan man konstatera att Popaganda lyckades, utan att kompromissa, eller trumma på kvaliteten som det ofta pratas om. Men visst, även Popaganda har en del utmaningar när det kommer till jämställdhet. Toppskiktet det vill säga de stora biljettsäljarna var samtliga av manlig dominans; Håkan Hellström, The xx, Hot Chip och Noah And The Whale. Om man ska vara extra petig.

Foto 1: Popaganda/Press

Foto 2: Magnus Olsson

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 164 [filter] => raw ) )