Popkärlek från Popadelica

När andra ramlar hem ifrån en blöt utekväll, stiger jag upp. Kalla det rock, möjligtvis pop. Klockan visar 05.10, och det är så tidigt denna lördagsmorgon att bussarna inte ens susar förbi mig på gatorna. Istället får jag traska de relativt få stegen till tunnelbanan, allt till tonerna av Say Hi To Your Mom och fågelkvitter. Morgonstund med guld i mun. 05.33 mot Gullmarsplan, men jag precis som Victor Lundmark från den eminenta musikbloggen 520, hoppar av i hjärtat på den här staden, Centralen. Destinationen stavas Huskvarna och anledningen är Popadelica. Premiär för festivalsommaren 2011 är precis vad det är.

Den lilla festivalen i Huskvarna fick min uppmärksamhet när man för ett par år sedan lockade till sig franska singer-songwritern SoKo och Erland Öyes Kings Of Convenience. Av diverse olika anledningar har jag aldrig haft möjlighet att sätta ned min fot i Huskvarna Folkets Park den första helgen i maj, som så många andra popentusiaster, men i år faller samtliga bitar på plats. Det blev mitt första, men verkligen inte sista besök.

Kl. 22.00 i fredags när du inledde förfesten eller halvsomnade i tv-soffan twittrade Popadelica: ”77 biljetter kvar”. 2011 skriver man historia då 2000 besökare väntas inta Huskvarna Folkets Park. Hur kommer det sig att man lyckas när så många andra står och faller?

Per-Magnus Söder, festivalens högsta höns, nämner artistbokningar och det faktum att det inte är en campingfest i ett tv-inslag. Och visst ligger det en hel del i vad han säger. Artistbokningarna är bra, men samtidigt inte unikt. Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio som är festivalens stora affischnamn hittar du exempelvis på varenda festival i sommar. En viktig skillnad är dock att du ser dem först på Popadelica. Troligtvis är det en relativt avgörande faktor.

En annan stor betydelse har valet av datum. Nyligen gick Det Stora Kalaset i Karlstad av stapeln under Valborgshelgen, och tyvärr blev det publikfiasko. Detta trots bokningar som Veronica Maggio, Daniel Adams-Ray, Rebecca & Fiona och Familjen, som vi alla hittar på Popadelica. Det handlar inte om att Jönköping är så mycket mer pop än Karlstad. Felet stavas Valborg. Festivaler ska skapa sin egen högtid, inte placera sig i samband med redan befintliga. Folk är för upptagna med annat för att bry sig. Tyvärr.

Solen skiner, popkärlek i massor, tygskor, shorts – det doftar festivalsommar lång väg. Bara det faktum att ett gäng från Emmaboda ställer upp en bandare och värmer upp stämningen innan festivalen öppnat portarna gör att drömmarna om de där campingfesterna känns betydligt närmre.

Sedan händer det,  i folkparks miljö strömmar de ut musik i massor, även minsta scenen fylls upp relativt bra, dock drabbas Parketten allt för ofta av en sviktande publik trots ett mycket starkt program, men överlag är det stor uppslutning och en publik som i mångt och mycket lyfter artisterna ett eller två snäpp.

Det är de där guldkornen som står för de bästa stunderna. French Films gör ett fantastiskt framträdande och puttar ned The Drums från tronen om enkel popmusik med en touche av 60-tal. Värt att notera är ett en av bandmedlemmarna är identisk till sitt utseende och utstrålning med självaste Gustaf Norén från Mando Diao. Londonbandet Tiger Love står får det galnaste vi kommer se på en svensk festivalscen, när de röjer loss på scenen till låten Pussy Cocaine, en låt som för övrigt har allt. Att hopppa upp på trumsetet, kasta sig på golvet och vara allmänt hipsteraktig med sjömanstattueringar, slitna och rockiga linnen är bara förnamnet. Frontmannen som liknar frontmannen i det kanadensiska bandet Chromeo gör det här till en show utöver det vanliga när han hoppar ut i publikhavet och dansar med publiken. Allt hände.

Niki & The Dove trollband oss med Dj Ease My Mind, men den magnifika allsången i This Boy under I’m From Barcelonas framträdande bör ändå ses som ren och skär popmagi. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden, hade jag gjort det precis här och nu. Vi ses nästa år.