Festival

Popperfektion med XX

Publicerad: 14 augusti 2010 av Magnus Olsson

The XX

Linné, Way Out West

Mörkret har fallit, Linné är fyllt till max och hajpernas hajp gör entré. Dock har de för längesedan visat sig vara betydligt mer än vad många kategoriserar som en NME-hype. Skiva är en sak, live en helt annan. För ett band som The XX är man oerhört beroende av ljud och sång, för det är inget band som M.I.A där det snarare är showen som lyfter än musiken. Debutskivan XX som så vackert pryds av ett stort vitt X, som även toppat många kritikers årsbästalistor för 2009 är en hitkavalkad från början till slut. Att de inleder med Intro känns lika givet som att Kent avslutar med Mannen I den Vita Hatten. Personligen är Intro något utav en favorit, 180 lyssningar enligt mitt last.fm-bibliotek talar troligen sitt eget språk. The XX är ett av de där nya banden som satsar fullt ut på enkelhet, det är inte ett ackord för mycket, inte så mycket som en ton, det här är vad jag kallar popperfektion. Att Intro gör sig bättre live i mörkret inför tusentals personer i Slottskogen raserar verkligen inte intrycket av Londonbandet. När Romy Madley-Croft nynnar i andra halvan av Intro, klyvs vi på mitten. Så känns det. Det är naket. Magiskt.

Med en skiva i bagaget har många band en tendens att bli något platta när de gör entre på de stora scenerna, så är inte fallet för The XX, där varje låt mottags av publiken som om det vore deras största hit. Därför spelar det ingen roll att låtar som Crystalised, Basic Space och VRC ryker av innan den första halvtimmen är avverkad. Gittaren samspelar med trummorna och basen, och publiken faller som kort hus. Inombords. Så är känslan.Varje gång Romy Madley-Croft tar ton stiger jublet, kanske inte så konstigt då  den något hesa rösten, kvällen till ära, troligen borde kategoriseras som felfri.Det råder således inga tvivel om att The XX inte är ett fullfjädrat liveband, för mig är det tredje gången jag ser Romy Madley-Croft, Oliver Sim och Jamie Smith på en scen, och utevcklingskurvan pekar spikrakt uppåt. Trots att de är ett band där musiken står i cetrum, går det inte längre blunda för och understryka deras enkla men ack så effektfulla ljussättning som inramar musiken perfekt. De stundtals lysande X:en, det stora X:et som blinkar i takt med våra hjärtslag i Islands är minst sagt häpnadveckande. The XX gör allt rätt.

Text: Magnus Olsson