När Post Malone släppte sitt debutalbum Stoney år 2016 blev han snabbt en av musikvärldens mest polariserande artister. Trots otaliga dåliga recensioner blev Stoney ett av årets mest spelade album och mängder av artister började plocka inspiration från den 21-årige rapparen som inte drog sig för att säga att han gärna hade spelat rock, om det inte vore för att trap var mer trendigt just nu. Med sin knarkiga uppsyn och en klädstil som närmast kan beskrivas som en korsning av en avdankad rockfarsa och en (minst lika avdankad) backpacker vände han upp och ned på de många självklarheter som varit förbehållna trapmusiken.
Med Stoney fick Post en aura av en känslig, något skum men också sympatisk, underdog. På sitt andra album beerbongs & bentleys gick han delvis ifrån det och visade snarare upp hur smärta kan växa sig till styrka om den får gro tillräckligt länge, samt passade på att flexa lite av sin nyvunna stjärnstatus. Men på Hollywood’s Bleeding lyckas han nu göra det som många hoppats på men samtidigt misstrott – nämligen att förena dessa två.
Må det vara sårbart som på titelspåret eller på Goodbyes, med lekfullhet som på Saint-Tropez och Wow. eller bittert och hårt som på A Thousand Bad Times och Take What You Want. Post har en förmåga att sätta en personlig prägel på allt han gör och oavsett om han har Ozzy Osbourne eller Young Thug vid sin sida är det aldrig någon tvekan om vem som gör störst intryck.
För ett tag sedan valde Post Malone att lämna Hollywood och i stället bosätta sig i Utah – ett beslut vars orsaker tydligt finns representerade i albumspåren. “It seem like dying young is an honor / But who’d be at my funeral? I wonder” sjunger han på Hollywood’s Bleeding och refererar till de unga dödsfall som skakade om hiphopvärlden förra året, där trapartisterna Lil Peep och XXXtenctacion båda miste livet. “I go out, and all they eyes on me / I show out, do you like what you see?” fortsätter han sedan och påvisar stressen i att alltid befinna sig i offentligheten – samt drar den något skräckfilmsinspirerade parallellen mellan Hollywoods befolkning och vampyrer som är ute efter att suga blod.
En stor del av albumet, som också är den bästa delen, är präglad av Posts mörkaste känsloskala. Goodbyes (med en förvånansvärt bra vers av Young Thug) och I Know är såväl snygga som sårbara. “I got so many hits, can’t remember them all / While I’m takin’ a shit, look at the plaques on the wall” rappar han nonchalant och uppgivet i On The Road med Meek Mill och Lil Baby. Och det är ofta med en nypa salt som han tar sig an sina sorger: “I had a thousand bad times / So what’s another time to me?” sjunger han på A Thousand Bad Times. “You try to burn my house down / But what’s another house to me?” fortsätter han sedan för att sluta i “So thank you for the grave / I needed me a place to sleep” – och landar i att han ändå skulle göra om allting igen om han fick chansen.
När trap som genre börjar få syrebrist utnyttjar Post Malone även det till sin fördel. Han är inte den enda: Lil Nas X utmanade inte bara musikvärlden utan samhället i stort när han släppte sin blandning av country och trap. På liknande sätt inkorporerar Post Malone sovrumspop och rock: Circle låter som en förlängning av Clairos senaste skiva, medan sekvenser av Allergic framstår som om de vore framtagna av Jonas Brothers under förra årtiondet.
Blandningen av genrer har dock också sina nackdelar – stundtals känns skivan rörig och det skulle ha lagts mer tid på att fila fram en tydligare röd tråd spåren emellan. Samtidigt bringar albumet klarhet i Post Malones artistskap – den befäster hans talang att få in en snygg melodi i princip var som helst och lyfter fram förmågan att jobba fram texter som är enkla nog att fastna men välskrivna nog för att kännas. Framförallt visar Post att han har den relativt sällsynta förmågan att se bortom det han själv gör och våga sig ut i de musiksfärer som lockar honom. Det gör Hollywood’s Bleeding till ett av årets rikaste album, där det som skiner inte är en genre, utan snarare en personlighet.
När Post Malone släppte Stoney skrev Pitchfork att det 68 minuter långa albumet var ett ypperligt bevis på att han aldrig borde ha tillåtits att göra ett 68 minuter långt album. Trots det har han, och det med stor framgång, lyckats släppa ytterligare två. Post Malone må spotta ur sig hits lika snabbt som han skaffar sig flippade ansiktstatueringar, men Hollywood’s Bleeding är inte bara en skiva som rider på en hype – det är ett album som är ärligt, välgjort och som visar på att Post Malone trots sin något ambivalenta smak är riktigt skicklig.