Postiljonen
Emmabodafestivalen, 25/7-2013

Skyer har kommit att bli mitt soundtrack den här sommaren. Oavsett om jag befinner mig på en nattbuss genom Stockholm eller på en förfest i en förort har trions debutalbum legat närmast till hands. Deras drömska melodier är stöpta lika mycket för ett dansgolv fylld av rus som en skuggplats i en lummig park. Att den här kvällen på Emmaboda blir ytterligare en plats given för deras astronomiska popslingor är nästintill en självklarhet. Inbäddade i synthar sveper ljudbilderna förbi. En efter en.

Mia Bøe har med sin dova framtoning en fängslande effekt när hennes stämband bryter igenom den elektroniska pop som de två studsande medlemmarna i Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm framkallar. Oavsett om musiken flörtar med en instängd klubb eller dans under himlen har de en tydlig framtoning ur ett drömskt ljudregister. På sina håll går det att dra paralleller till fransosen Anthony Gonzalez skapelse, M83. Jag har länge hävdat att Midnight City besitter en av de snyggaste saxofonsolonen i modern tid, men det är förmodligen dags att ge plats åt Atlantis. För i avslutningsnumret knullar det i öronen. Långt ifrån en Finlandsfärja där vi vanligtvis hittar saxofoner numera.

Verklighetsflykten är ett faktum när vi ger vika för allt som sker omkring, att det läcker in ljud från andra scener glöms bort när de tolkar Whitney Houston eller ger oss lyckopillret Skying High. Man vill bara sväva ut i tomma intet, men när saxofonerna tystnat fortsätter verkligheten och skavsåret svider.

Foto: Magnus Olsson