I samband med att Postiljonens debutalbum, Skyer, släpptes sa de i en intervju med Popmani att de vill att deras musik ska passa till landskap, minnen och bilder. ”Om man typ ska åka på en road trip till exempel, och ta med sina friends och så vill man kanske köra ett soundtrack till den resan och då kör man sån musik som passar bra i bakgrunden. (…) När man lyssnar på en låt så kan man liksom få en känsla.” Det kan låta banalt, klyschigt eller alltför uppenbart, men trions första album förkroppsligade faktiskt känslan av en road trip med vinden i håret längs en ändlös landsväg.
Det sound de hade då var på många sätt unikt i den svenska musikscenen 2013, med stora virveltrummor, putsade syntar och saxofonsolon i en hybrid av 80-tal och svensk elektropop. De singlar som släppts inför Reverie: The Open Road, Wait och Go!, vittnade alla tre om en ny riktning för Postiljonen. Den förstnämnda, och det inledande spåret på albumet, var nästintill kyrklig med klockor, orgel-liknande ljud och mässande sång, en ny tagning på Mia Bøes säregna röst. Wait lät som tagen ur Skyer, med saxofonerna, lager på lager-sång och en svävande rytm, som en extra dimension till deras tidigare material. Den sistnämnda, Go!, var ett dansant wild card, med snabbare syntar och fler BPM än tidigare. Tillsammans viskade singlarna om ett uppdaterat Postiljonen, ett band som visste sitt sound utan och innan men som hade en vision om att utveckla just det soundet utan att förlora sin kärna.
Trots de visionerna gör Postiljonen fortfarande musik som passar bra i bakgrunden. Det är ett somrigt soundtrack på låg volym under en bilresa, ett familjärt ljud någonstans på en festival. Tankarna de hade om sin musik 2013 stämmer fortfarande in – och även om det inte är nödvändigt att laga någonting som inte är sönder är det ändå att föredra om det inte går på tomgång. Postiljonens musik går på tomgång, repeterar samma struktur om och om igen, passar in i ett oengagerat landskap. De ljud som 2013 kändes unika är nu snarare intetsägande, musiken fastnar i ett slags hamsterhjul där detaljerna smälter in i en alldeles för lång flashback som skaver.
Det finns självklart ljusglimtar som sticker ut från massan, så som lo-fi drömpop-drömmen How Can Our Love Be So Blind, eller This Deep som bryter det monotona mönstret Reverie skapat och levererar en helt magisk refräng med gitarrslingor som får en att haja till.
Tagna ur sin kontext kan vartenda spår på albumet fungera som bakgrundsmusik i en filmscen, förhöja känslan av sommar på en varm sandstrand eller passa utmärkt in på en Spotifylista med valfritt tema. Problemet med Reverie är inte låtarna i sig, utan snarare det hamsterhjul som de hamnar i när de är i ett albumformat. Problemet är att det blir bakgrundsmusik som i minnet snabbt ersätts och glöms bort så fort ett nytt ljud kommer till liv, landskap som bleknar så fort de lämnat näthinnan.