Den första låten jag hörde med Postiljonen var svenskspråkiga 7. Därefter gick jag vidare till På väg tillsammans, Hasard och Dit bara drömmar når. Våren 2012 började den svensknorska trions sådda frön växa på allvar och deras sätt att kombinera det svenska språket med tempodrivna, disiga poplåtar av den mjukaste kvalitet som finns att hitta var – och är fortfarande – ganska unikt. Om jj sjöng på svenska liknade vissa – men Postiljonens låtar befann sig närmare jord än Benons och Kastlanders.
Ett år har gått sedan genombrottet i svensk musikpress och 7 finns inte längre på Youtube. Jag hittar den inte överhuvudtaget. Det är möjligt att jag letat dåligt men det är i vilket fall en talande bild för hur Postiljonen har kommit att utvecklas. På debutalbumet Skyer sjunger Mia Bøe på engelska och beatsen träffar inte sällan betydligt hårdare. Singlarna We Raise Our Hearts och Supreme har lämnat den berusande känsla som präglade Postiljonens första låtar bakom sig och antyder en liknande evolution som den M83 genomgått på sina två senaste skivor. Melodierna har blivit rakare och 80-talets kommersiella popmusik har blivit mer närvarande i soundet (All That We Had Is Lost är en utmärkt Whitney Houston-tolkning).
På låten Help kombinerar bandet den äldre, mer atmosfäriska inriktningen och en detaljstinn popstruktur som bubblar frenetiskt i bakgrunden. Och vid sidan av den oemotståndliga hymnen Rivers, som är Skyers äldsta spår, sticker också Skying High ut med en synthhook som lär få otaliga dansgolv att skaka i sommar. Men Postiljonen har ett mindre problem i att de lämnat ett närmast unikt tilltal bakom sig och lyft från marken med sin musik. Jag saknar: sentimentaliteten, nakenheten, naiviteten, barndomen och den ultrarapida stämningen från deras första låtar. Då de lät som ett sommarlov som aldrig skulle ta slut.
Postiljonen har skapat ett mycket habilt popalbum av sin tid samtidigt som de inte är rädda för att hämta inspiration från musik som bittra röster skulle klassa som daterad. På Skyer ryms både bergsmassiv till elektroniska slingor, snygga mellanspel med röstsamples och blåsinstrument som bultar i bakgrunden. Det är bara det att debutens uttryck i en tillbakablickande kontext förlorar. Det mesta växer upp för snabbt.
[ur Festivalrykten No. 05]