Ny musik
PREMIÄR: Baula – ”I Am the Fire”
Publicerad: 17 april 2019 av
John Jonsén
Tillbaka med en monumental och gåtfull postpunksingel.
Underskatta aldrig värdet av att sakta ner och ta en andningspaus. Om några vet precis hur viktigt det är, så är det Kallo Thunberg och Ísak Ásgeirsson ifrån Göteborgsbaserade Baula. Medan de testade sig fram genom olika reverbfyllda ljudlandskap och trummaskiner, samtidigt som de gjorde spelningar i både Berlin och på festivalen Iceland Airwaves, så möttes de med hyllande ord. Förra året tog de sig tiden att i lugn och ro finslipa sitt material, och nu är det äntligen dags för Baula att åter göra entré – denna gång med skivbolaget Youth Recordings i ryggen.
Nu har de kommit tillbaka starkare än någonsin förut. I morgon kommer singeln I Am the Fire som leds av en kuslig och spöklik basgång och förstärks ännu mer av Kallos eteriska röst, tillsammans med de kyrkogårdsklingande gitarrdetaljerna. Refrängernas ständiga uppbyggande och dess nästan retsamma energi har en älskvärd ondska i sig, någonting som har varit främmande för bandet tidigare, men som känns helt självklart här. Mystiken i I Am the Fire är det som gör låten så åtråvärd, och den känslan har de lyckats fånga med bravur.
Nedanför finns en intervju med bandet om berg på Island och att få återvända till scenen med Riga Tiger i maj, och mycket mer.
Hur träffades ni två?
Kallo: Vi spelade teater ihop faktiskt. Så vi träffades när vi spelade en komedi ihop i Karlstad, och vi kände inte varandra sedan innan. Så det var skitkul.
Ísak: Det var lite därifrån idén till bandet kom också. Vi tänkte att vi skulle ha ett band som var lite komiskt. Vi hette “No Sugar For Old Man”.
Kallo: Det var för att jag sade fel titel på Searching For Sugar Man och No Country For Old Men, jag blandade ihop de filmerna och så blev det ett bandnamn! Men vi såg ju varandra som så himla spexiga, att vi skulle göra ett skojigt band och vi ska vara skojiga på scen.
Ísak: Du hade någon tanke att du skulle spela banjo, för du hade köpt en och att jag skulle spela dragspel… men vi kan ju inte spela någon av instrumenten. Sedan spelade vi mer och mer och så kände vi att det inte blev så himla mycket komedimusik kanske.
Kallo: Vi båda är verkligen deppiga inombords. [skrattar]
Ísak: Sedan blev det Baula och i samband med det namnbytet så åkte vi till Iceland Airwaves och spelade på off venue-spelningar där.
Varför bytte ni namn till just Baula?
Ísak: Baula betyder “råma” på isländska, så som kor gör, men det finns även ett berg på Island som heter Baula. När jag var liten och åkte ut till sommarstugan så åkte man förbi det berget varje gång. Det sägs att en gång om året, på en viss dag, så ska man klättra upp på det här berget och leta i vattnet som finns uppe på toppen. Där i finns det en sten och om du kan hitta den så får du önska dig vad som helst.
Kallo: Så himla mäktigt!
Ísak: Jag har aldrig klättrat upp på det. Men den har den historien runt sig.
Kallo: Baula betyder väl att bua också? Att publiken buar till exempel?
Ísak: Ja, det gör det! Det är en böjningform av ett ord som betyder “bua”. Och i en viss böjning så blir det att publiken “buar” eller “baular”.
Kan ni berätta något om bakgrunden till I Am the Fire, hur skrevs den?
Kallo: Det var du som gjorde grunden, tror jag?
Ísak: Det är en låt som har ändrats ganska mycket sedan den gjordes första gången. För den spelade vi redan i Island, men vi har aldrig spelat in den förrän nu.
Så den är alltså fyra år gammal?
Kallo: Ja, men det är nya delar med.
Ísak: Just basslingan som är låtens grunden, det är det enda som är orört i låten. Allt annat har ändrats ganska mycket.
Kallo: Fast slingan har vi ändrat mycket också.
Ísak: Ja, den har vi också rört. [skrattar] Det är den enda beståndsdelen som är kvar! Men jag kom på en basslinga och den var väldigt djunglig från första början. I början stod jag bara vid en golvpuka och en virvel och spelade ett komp. Den var väldigt rytmisk och helt annorlunda. Så har den utvecklats från det och har blivit lite mer åt vad vi är inne på nu.
Kallo: Musiken har blivit lite mer hård och sången blivit lite mer mjuk, så det är den kontrasten som vi har hittat.
Ísak: Sedan har vi jobbat mycket med vår producent Henryk Lipp (Håkan Hellström, Anna von Hausswolff, Graveyard m.fl.) i hans studio Music A Matic.
Kallo: Så I Am the Fire har hängt med en del, det är kanske den äldsta vi har. Vi har två som är gamla och två som är nya på EP:n. Men det känns som att den har fått gå igenom massa olika processer innan den blev som den är nu.
Ísak: Det var inte en tanke från början att den skulle vara med på släppet, det var bara en låt som plötsligt dök upp igen.
-
Hur skiljer sig Drought från det ni gjort tidigare, tycker ni?
Kallo: Den känns mycket mer hemma. Förut har vi testat oss fram väldigt mycket, men alla fyra låtarna känns som att de hör ihop.
Ísak: Ja, men verkligen. Förr så har vi ofta skojat om att ”searching for the sound”. Vi har behövt hitta det soundet hos varandra också. Det känns som att vi har landat i det väldigt bra.
Har ni hittat några nya inspirationskällor medan ni spelat in Drought? Eller är det fortfarande Raveonettes som gäller?
Ísak: Ja, Raveonettes är väl en väldigt stor influens.
Kallo: Vi båda har ju blivit lite besatta av U.S. Girls, men jag vet inte om det har påverkat låtarna. Vissa artister har vi fastnat lite för.
Ísak: Vi har Man Man också.
Kallo: Men Raveonettes hänger alltid med. Vi kommer aldrig att släppa dem.
Ísak: Det är någonting med dem. De har så vackert vemod verkligen, ett så otroligt vackert vemod. När de väl kör vemod. Ibland har de jätte-duriga låtar. Men det var väl Raveonettes som var huvudinspirationen, men sedan med element av saker man gillar. Jag vet att just då lyssnade jag väldigt mycket på Courtney Barnett och Soccer Mommy. Jag vet inte hur mycket det har kommit in i musiken, men det är väl dem. Och U.S. Girls, som fan. Vi åkte ner till Danmark för att se henne live.
Kallo: Ja, shit vilket proffs. Hon är helt fantastisk.
Ni har ju kört med ett liveband – har ni fortfarande samma medlemmar med er?
Kallo: Jasmine [Sahlén, från KATTHEM] har varit med oss sedan början, ända sedan Iceland Airwaves. Sedan har vi haft lite olika gitarrister, men den nuvarande Robin Dahlgren har har vi haft med sen två år tillbaka.
Kallo: Det känns ganska självklart att det ska vara vi fyra på scen.
Finns det någon anledning till att ni har fortsatt som duo och inte helt band?
Kallo: Jag känner att vi är ganska överens om hur vi vill att det ska låta. Jag vet inte om det är att man inte vill blanda in för många, utan det är skönt att vi två har kunnat få bestämma.
Ísak: Vi skriver alla låtarna tillsammans, så alla låtarna vi har gjort nu är 50/50. Ibland gör någon en vers, och ibland gör någon den texten, så det är väldigt jämnt mellan oss. Vi känner att vi har ett recept på något som funkar väldigt bra. Vi spelar ju båda i andra band, och då är det skönt att kunna ha Baula som vår egen grej.
-
Sist ni spelade live var januari 2018 på Arena 29 med INVSN och Del III för mer än ett år sedan, men snart är ni tillbaka här på Oceanen. Hur känns det att komma tillbaka efter ett så pass långt uppehåll?
Kallo: Lite som att börja på noll igen. Man får nästan bygga upp allt igen.
Ísak: Det är intressant också, för att det har ju gått ett år och det har varit ett år av inspelning, men det känns som att vi har hittat så mycket i vårt sound. Det känns verkligen som att det kommer bli ännu bättre nu.
Kallo: Det känns roligare att spela. Mycket mer pepp.
Ísak: Också ett väldigt kul evenemang. Riga Tiger är också är jättebra. De är verkligen sjukt bra live, så det är kul att det blir lite av en Youth Recordings-kväll.
Men är ni mer bekväma i studiomiljö än på scen? Vart trivs ni bäst, framför en publik eller framför ett mixerbord?
Ísak: Jag tycker nog på scen ändå. Det är så jävla påfrestande att vara i studio. Det är så mycket att tänka på, och man kan inte gå tillbaka om en månad och bara ångra något.
Kallo: Nej, vi gör ju inte det här för att få sitta i studion. Så ja, framför en publik. Det känns absolut bättre.
Och efter den här spelningen, hur ser framtidsplanerna ut då?
Kallo: Vi vill spela in en EP till.
Ísak: Ja, vi har börjat skriva och är nästan klara med nästa släpp.
Kallo: Då släpper vi den antingen som en skiva tillsammans med Drought, eller som en enskild EP. Sedan vi vill spela mer live i höst.
Ísak: Vi har också känt att vi inte vill gå runt och spela massa i onödan medan vi spelade in, utan att hellre fokusera på EP:n och göra den så bra som möjligt. Jag har spelat in en skiva med Dream Boogie och Kallo har KATTHEM, så vi behöver inte stressa med att spela live med Baula. Vi kan spela live när vi känner att vi har tid och nu känns det som att vi har det.
Kallo: Jag känner också att jag har blivit mer pepp av att ha en paus. Jag behöver pausa med saker för att uppskatta dem och ha kul med det, och det är viktigt. Kanske inte att pausa i ett och ett halvt år mellan spelningar. [skrattar] Det är lite overkill kanske.
Så Baula är någon sorts comfort zone för er båda?
Kallo: Det känns väldigt tryggt. Just för att det är vårt hjärteprojekt.
Ísak: Också för att vi kan ha en öppen dialog med varandra.
Kallo: Det är verkligen skönt. Om du har skrivit någonting och jag kan säga att jag tycker att det är skit, och att du kan säga det till mig också. Det är jätteskönt. Det gör allting mycket lättare att hitta rätt.
I Am the Fire är tagen ifrån EP:n Drought, som släpps 27 maj via Youth Recordings.