Ny musik

PREMIÄR: Henric de la Cour – ”Body Politic”

Publicerad: 13 september 2018 av John Jonsén

En avskalad sida av syntlegendaren.

Oavsett hur mycket Henric de la Cour klär sin syntpop med ett dystopiskt malande, eller hur skräckinjagande hans dock evigt tilltalande gothestetik kommer vara, så är det hans känsla för låtskrivande som skiner igenom mest i musiken. Det pompösa och monumentala under solodebuten utstrålar en odiskutabel talang, lika mycket som melodierna i låtarna Hank Psycho och Chasing Dark gör under förra albumet Mandrills. När estetiken och de karga syntarna läggs på hyllan och de la Cour är avskalad och musikaliskt naken, då syns hans låtskrivarförmåga tydligare än någonsin. Det är precis vad som händer under Body Politic – en insyn om det bitterljuva som de la Cour skapar när han inte förklär den i en persona. Förutom att Body Politic agerar sista smakprov från albumet Gimme Daggers innan den släpps i morgon efter ett långt led av fantastiska singelsläpp, så är den bland de mest rörande spåren han gjort. Melodierna från blås- och stråkinstrumenten är som knivar i hjärtat, följt av de la Cours sång som sista dödsstöt. Den normala känslan att bli demolerad av hans skugglika EBM-slingor uteblir, men att uppleva den gåshud som Body Politics framkallar är så mycket större. Ett argument av många varför Gimme Daggers har varit värd fem år av väntan.

Nästa vecka firas Gimme Daggers med releasegig i Stockholm 20 september och i Göteborg 22 september. Nedanför finns en kortare intervju med de la Cour om sin sjukdom, hur Body Politic kom till som låt, och hur framtiden ser ut för honom.

Hur kändes det att skriva Gimme Daggers i kontrast till de andra soloskivorna, nu när din sjukdom har gått att pausa och att smärtan har sinat?

– Jag är fortfarande sjuk, förloppet har bara bromsats ner. Döden kanske inte så nära som jag alltid räknat med. Men ja, i viss mån blev det något slags avslut och det känns rätt tomt. Som tur är är jag så fucked up inuti så det finns material till hur många skivor som helst.

Trots att din musikaliska karriär är mer än 20 år så känns Body Politic som något av det mest sårbara och ömtåliga du skrivit hittills, framför allt i kontrast till den EBM-tunga Mandrills-skivan. Vad inspirerade dig till att våga skriva just Body Politic?

– Det sjuka är att jag skrev Body Politic för 11 år sedan till Strip Music. Har alltid gillat den och den hittade till slut sin plats på den nya skivan. Men du har rätt, den är rätt skör.

Är det något specifikt spår på Gimme Daggers som du ser fram emot att framföra live? Eller något spår som du blev särskilt nöjd med överlag?

– Oklart, eftersom vi inte ännu spelat så många av spåren live ännu. Det får visa sig vad som känns bäst. Ibland har man så sjukt fel när det gäller de där grejerna. Tror dock just Body Politic kan bli rätt mäktig om vi plockar med den. Sen tycker jag nog att de fyra-fem första låtarna på Gimme Daggers är den starkaste öppningen på en skiva sedan Yvonne-debuten.

Finns det något aktuellt band eller artist du vill tipsa om, som har släppt någonting du älskat på sistone?

– Har diggat Celldöd, Xnympho och Tribulations grejer väldigt mycket.

Vad är planen för dig under 2018 och 2019 – vill du skriva ett nytt album så fort som möjligt, eller turnera så mycket du kan med Gimme Daggers-materialet?

– Daggers tog ju fem år att göra, så det vore skönt att kanske släppa en EP eller liknande inom rimlig framtid. Men ja, att spela ett tag nu skulle jag välkomna.