Ny musik

PREMIÄR: Pershagen – ”Tarfala”

Publicerad: 15 maj 2018 av John Jonsén

Bjuder på en atmosfärisk och kuslig låt innan albumsläpp.

Av alla finurliga subgenrer som florerat under de senaste åren är Pershagens ”tallskogsrock” en av de mest träffsäkra. I bandets instrumentala musik finns så mycket iscensättning och landskap som målar upp en karg ljudbild, där en fyllig och bastant skog känns oerhört framträdande. Ett perfekt soundtrack att tappa bort sig själv i. På fredag släpps Pershagens andra album Tarfala, och innan dess släpper de lös titelspåret som smakprov. Få band lyckas sammanstråla psykedelisk rock, jazz och postrock utan att allting landar i utdragen kakofoni eller ett jam session som mynnar ut i intet, men Pershagen har med järngrepp lyckats strukturera det kaotiska i samtliga genrer och utvunnit en mystisk charm ur allt. Titelspåret är ett briljant exempel på det – alla melodislingor som blandas med småkromatiska detaljer och den rastlös energin gör Tarfala till ett bevis för Pershagens obestridbara genialitet.

Nedan finns en länk till Tarfala, men även en intervju med bandet där de berättar om bandnamnets historia, hur de kom i kontakt med Dungens Gustav Ejstes (som även gästar på skivan) och hur mycket de ser fram emot att sänka några koppar bensinmackskaffe mellan spelställena i sommar.

Varför valde ni just bandnamnet Pershagen?

Bandnamnet Pershagen är hämtat från orten som ligger utanför Södertälje. Jimmie hade ett par vänner som bodde där för 10 år sedan och var ofta ute och jammade i deras källare. Idén att någon gång starta ett band under namnet Pershagen föddes egentligen där och då på sätt och vis. Sen när vi behövde ett bandnamn till vårt projekt droppade Jimmie det namnet och alla kände att det passade bra på musiken. Ett jordigt och skogigt bandnamn om än lite oklart och som ofta väcker lite frågetecken. Ingen av oss är ifrån Pershagen.

Att lyckas blanda postrock och jazz på ett så sömlöst vackert sätt som ni gör är väldigt sällsynt – hur har skapandeprocessen för Tarfala gått till egentligen?

Till den här plattan är det Jimmie som skrivit större delen av musiken. Låtarna är baserade på idéer som legat i hans arkiv sedan upp till tre år tillbaks. Mestadels har han kommit med färdiga arrangemang eller ramar på låtarna som vi sedan slipat fram soundet på tillsammans, jobbat med dynamiken och ändrat på sånt som inte fungerat. När vi spelar ihop brukar det mesta falla på plats av sig själv, det är sällan vi behöver snacka så mycket. Vi är nog bra på att känna in varandra och hitta kärnan i låtarna, allt brukar liksom sätta sig bara av att spela mycket och att ge varandra tid att hitta sin roll i låtarna.

Musiken har egentligen väldigt lite att göra med postrock om man frågar oss. Den är mer influerad av psykedelisk rock, kontemporär jazz, folkmusik och annan allmänt jordig, skogig och mystisk musik. Mycket nordiskt. Typ Träd, gräs & stenar, Tape, Dungen, Goran Kajfes, Torbjörn Ömalm och lite gammal svensk folkmusik. Men det är klart, Sigur Rós och Godspeed You! Black Emperor har vi lyssnat på och det kanske skiner igenom ibland, men överlag har vi ingen superkoll på postrock. Första skivan, Silverarken, är mer postrockig. Men vi hade nog inte någon tanke på att det var postrock vi spelade då, det var mer något vi fick höra från andra. Och vi var okej med det, haha.

Ni nämner att albumet Tarfala är delvis skriven ”i ett sjaskigt hotellrum i New York”, men ändå är skivan döpt efter ett område i Kebnekajse. För mig låter det som två vilt spridda kontraster, men ni ser alltså ett samband mellan de båda?

Det var i ett hotellrum i Los Angeles där Theo, Jimmie och Andreas bodde under två månader i samband att de var där och musicerade och spelade in med andra band. Det är verkligen två vilt spridda kontraster, och det enda som binder samman de två platserna är väl bara att det var just vi som bodde tillsammans där och då. Det var i Los Angeles som vi landade lite mer i att vi skulle spela in en ny skiva och började prata om när det skulle ske, men det hörs nog inte i musiken. Musiken andas alltjämt tallskog och natur och är mer en skapelse som är färgad av livet hemma i Sverige – det vill säga Piteå och Norrbotten runt den tiden. Att skivan döptes till Tarfala har att göra med att vi kan relatera vår musik till den typen av miljö, skulle man kunna säga.

På skivan gästar Gustav Ejstes från Dungen, hur kom ni i kontakt med honom?

Genom Albin Eidhagen som både mixat plattan och även spelar mellotron på en del låtar. Albin jobbar med Pontus Winnberg med det nystartade skivbolaget och studion Skolhaus. I och med att Pontus och Gustav spelar ihop i Amason så har Albin lärt känna Gustav när de spelat in i Skolhaus. Det var skitkul när vi fick veta att Gustav ville spela, för Albin hade lirat upp musiken och frågat om han skulle vara sugen. Vi spelade faktiskt in tvärflöjten efter att plattan mastrats och det blev som en sista minuten-grej. Vi fick därav mastra om lite efter att flöjten lagts. Det blev skitbra, Gustav spelade in allt på en lånad flöjt som Albin hade skakat fram kvällen innan. Gustavs egna var tydligen puts väck efter att han kastat ut flöjten i publiken under sitt senaste Dungen-gig.

Nu i sommar ska ni bland annat spela på Trästockfestivalen, men ni spelar också ganska flitigt runt om i landet innan dess. Ska ni satsa på turnerandet nu när albumet snart är ute?

Det stämmer. Vi älskar att spela live och skulle gärna göra det hela tiden. Att få åka runt mer på festivaler, stora som små och komma ut mer i Europa. Vi är ett liveband helt enkelt och det är så hela grejen har växt fram, av att bara borra ner huvudet i marken och spela tillsammans. Skillnaden mellan platta och live är att vi brukar ta ut svängarna mer live. Låtarna tenderar således att låta något annorlunda från gig till gig. Det är ett sätt för oss att stå på tårna och förnya oss, musiken blir mer levande om man tillåter sig själv att spela på impulser och inte vara låst till ett facit. Hade vi bara reproducerat oss själva och spelat precis som på platta varje spelning så skulle halva magin gå förlorad, i alla fall för oss. Därför är det så jäkla kul att spela live också. Det hade vart väldigt intressant att åka ut på turné i ett halvår, för det hade förmodligen hänt mycket med musiken då.

Vi kommer förstås spela en del i vår och sommar, främst i Norden, och sen komplettera med fler datum i höst. Vi har siktet inställt på Tyskland och grannländerna. Sen ska vi försöka få till en sväng Ryssland igen, men vi får se när det blir. Jimmie och Johan har numer en studio i Sickla som vi redan spelat in lite material i. Det finns lite låtidéer som ligger och puttrar, men det blir nog tidigast i höst som vi ger oss på jobbet med nästa släpp. Vi har idéer, men allt kan ändras. Just nu ska vi njuta av att få åka på turné igen och träffa folk. Vi har jobbat hårt med det här släppet så det blir skönt att bara fokusera på att spela live och dricka Circle K-kaffe i bussen.