PREMIÄR: The Lakes – ”It Stabs”

It Stabs är första singeln från HOLI-medlemmens debutalbum under pseudonymen The Lakes.

Göteborgsbaserade The Lakes verkar starta om på nytt. Vi har skrivit om HOLI-medlemmen Jonathan Gonzalez soloprojekt tidigare, men jag vet inte ens om vi ska länka till tidigare låtar. Inte för att de inte varit värda att uppmärksamma, men för att It Stabs är ett helt annat kapitel.

Ok, här då och här då, men den nya singeln verkar vara en pånyttfödelse av musiken – soundmässigt har det rört sig från mjukare Bon Iver-ljudbilder med skör sång mot kickstartande indierock vars refräng snarare påminner om band som Cloud Nothings och Japandroids. Eller kanske ännu mer den indie som aldrig frodades men alltid fanns i Sverige under början av 00-talet – bortglömda akter som Mixtapes and Cellmates och The Gentle Act Incident. Men till skillnad från dem är Gonzalez ett helt band inpackad i en kropp, och väl är väl det för det gör att It Stabs alla delar låter fullkomligt sanna mot sin lyrik och mot den strålande svajiga röst som skriker fram den. Det låter som att han är redo att slita upp hela sig själv den här gången.

Texten packar samman ungdom, drömmar, uppväxt och insikt i några få intensiva rader. It Stabs handlar om när de vackra bilder man växte upp med inte riktigt anländer till vardagen. Filen och müslin saknar lyster, trappuppgången är din fiende och du vaknar klockan tolv: ”Adolescence in decay / I can’t seem to find my footing on this floor / Sea opaque and skies are grey / Like the metaphors feel hollowed out / Don’t know what it was all about”.

Intervju under videon.

Vad mycket It Stabs verkar säga att du inte tycker det har varit kul att bli vuxen, eller åtminstone att det har varit tufft. Känns det mer bekvämt att bli äldre nu när du slutligen släpper saker, som du dessutom verkar nöjd med, igen?

– För mig är It Stabs två saker. För det första är det en berättelse om hur det är att inse att det där romantiska filtret som allt täcktes med under ungdomen försvinner allt eftersom en åldras, men att det varken är sorgligt eller kul. Det hugger, men jag ger inte upp på livet för det. För det andra var det en milstolpe i mitt musikskapande då jag insåg att jag kunde skriva om annat än olycklig kärlek och rosa himlar.

– Jag skrev låten i samband med att jag precis hade kommit ur en personlig kris och börjat gå i terapi. Utan terapin hade jag nog inte gjort så mycket med låten, men när jag successivt fick någorlunda kontroll över min ångest blev det fler och fler låtar och jag startade ett liveband. Det är lite hönan och ägget. Visst mår jag bra av att hålla på med min musik, men jag kunde inte hålla på med min musik på ett produktivt sätt när jag inte mådde bra.

Hur ser du på It Stabs då? Är det en grej som du bara behövde få klart och nu är den klar, eller är du i en kreativ period där den kommer följas av ytterligare musik? Vad är The Lakes?

– Jag hade ett kreativt stim i samband med It Stabs och skrev runt 12 låtar till – vilket är supermycket för mig – under en period på typ ett halvår. Under 2018 jobbade jag med att färdigställa ett album, på 9 låtar, och min plan var att jaga skivbolag i USA. Inte överraskande nappade ingen. Har ju liksom inte släppt något ordentligt som The Lakes någonsin. Så nu har jag gått på strategin att släppa ett gäng singlar med tillhörande videos och se om någon vill släppa skivan allt eftersom.

– The Lakes är mitt soloprojekt, mitt utlopp för egenskriven musik. Men det är också något jag vill ska vara formbart. Live är The Lakes jag och fyra* av mina närmsta vänner. På inspelningar är The Lakes jag och två** av de vännerna plus en annan*** jättenära vän på några låtar. Det kanske blir en stor jävla orkester eller en nerskalad duo i framtiden.

It Stabs är ju fundamentalt annorlunda från dina tidiga grejer jag skrivit om. Vart kommer det nya, stökigare drivet från?

– När jag var typ 17 blev min musik recenserad av GP Osignat och recensenten skrev att min musik var för spretig. Sedan dess har jag burat in mig själv i olika koncept och nichar för att inte sväva iväg för mycket. Efter ett tag kändes det sköra och finstämda lite som en mask. Det var bara en liten del av mig, som jag förstorade och kletade över hela min musikaliska personlighet. I samband med att jag började skriva eget på allvar igen insåg jag att det var sjukt tråkigt att vara rädd för att bli kallad spretig igen. Så jag började spreta som fan. Och hittade ett sätt att spela elgitarr. Och insåg att dist är gött som fan.

Eftertexter:
* Ricky Sokhi, Manfred Obenius, Jens Sellén och Johan Bagge!
** Ricky Sokhi och Manfred Obenius!
*** Brian Cukrowski!