Sedan deras begynnelse har “pånyttfödelse” blivit ett slags ofrivillig drivkraft för Preoccupations. Bandet fick i början av 2015 hård kritik för valet av sitt förra namn, framförallt eftersom den visade på en tydlig och närapå kränkande okunskap om dess ursprung. Kontroversen fick så långtgående konsekvenser att de blev avbokade från ett gäng spelningar och då bestämde sig det kanadensiska postpunkbandet från Calgary, då kända som Viet Cong, att be om ursäkt för den smärta de orsakat och byta namn. Det blev sångaren/basisten Matt Flegels och trummisen Mike Wallaces tredje installation tillsammans. Namnbytet tycks dock inte ha inneburit ett identitetsbyte eller en kris för bandet, utan snarare en chans för dem att utforska sitt sound ytterligare, denna gång förhoppningsvis fritt från de anklagelser som tidigare riskerat att överskugga deras musik.
Albumet Viet Cong kom som en käftsmäll i form av knivskarpa gitarriff, industriella trummor – filtrerade genom betong och mörker – och frontat av Flegels rytande sång som begärde plats och tog befäl. De demonstrerade stolt sina musikaliska influenser men lekte samtidigt med dem, plockade isär bitar för att sätta ihop dem på nytt till former som pushade genrens gränser. I sin fulla intensitet blev resultatet otroligt underhållande att lyssna på, trots den dystra stämning som karakteriserade låtarna. Riktningen kunde stundtals uppfattas som spretig, men däri låg ändå deras kraft och charm. Med Preoccupations lyckas de bibehålla samma intensitet och dunkelhet, och här blir utförandet i stället nyskapande.
Där debutalbumet tog plats genom att vara brådskande och högljutt till sin natur, har Preoccupations inte längre något att bevisa som nykomlingar på scenen. Här uppmanar de i stället lyssnaren att visa tålamod med sina trevande steg genom mörkret. Första låten Anxiety är ett praktexempel i det avseendet, då den efter en minut av brusande och kall atmosfär öppnar upp för vad albumet kommer att erbjuda: en mer varsam, men tydligare, utforskning av den ångest som präglade debutalbumet. “With a sense of urgency and unease / second-guessing just about everything” – som i en uppmaning för sig själva och lyssnaren sjunger Flegel i ett lägre tonregister än vi är vana att höra honom i, och vi känner ända in i benmärgen att han menar varenda ord. När den svävande och melodiska refrängen kommer igång bevisar Preoccupations att de inte behöver förlita sig på vassa gitarrer och drivande trummor för att förmedla sin mörka säregna känsla. De berättar klart och tydligt att de även med syntar och ljudmattor kan skapa den ljudbild som får dem att sticka ut gentemot andra band inom genren.
Genom hela albumet används sällan gitarrerna till sin fulla potential – de tar aldrig störst plats. Det är inte nödvändigtvis en svaghet, trots att en kan sakna dem vid vissa tillfällen. I stället implementeras de sparsamt och då för att bidra till den atmosfär som genomsyrar hela albumet. Det blir en textur som stundtals saknades på Viet Cong och som väver albumet samman till en koncis helhet. Här blir det elementet som håller fast oss hela vägen ut.
Det är med denna nya komponent som Preoccupations lyckas lyfta sig själva igenom mörkret och skina ljus på den dystra vägen framför dem. Bara av att läsa låttitlarna inser en att albumet rör teman inom depression och personlig kris. Det är dock inte hopplöst, och det är det som får låtar som Memory och Fever att bli några av de starkaste som bandet någonsin har skrivit. De blir monument för de mantran som om och om igen är närvarande i albumet.
I den förstnämnda, efter ett instrumentalt avbrott som helt kastar låten i nya rytmiska territorium, glider den anspråkslöst men självsäkert in i albumets mest vackra ögonblick. Med hjälp av en stegrande statisk bas och sång av Dan Boeckner från Wolf Parade når Preoccupations en nivå av skimrade klarhet. När de förvridna och tuggande gitarrarna äntligen kommer tillbaka samexisterar vi med de två sångarna som i en harmoni som vädjar – “Erasing your memory / Our particles collide by candlelight” – och vi glömmer att vi lyssnar på ett band som drygt tio minuter tidigare sjöng om ångest och monotoni. Därifrån sjunker vi ner under ytan i sista halvan av skivan, tillbaka till det grumliga och stundtals desperata tills vi kommer fram till sista låten Fever. Där upprepar Flegel, med stöd av vassa och vibrerande syntar, “You’re not scared! You’re not scared! / Carry your fever away from here”, och tycks utlova förnimmelsen av ljuset i slutet av tunneln, snarare än en skinande lykta.
Det kanske varken är frälsning eller hopp, utan ett igenkännande av de problem en genomgår under mörka tider. Ibland kanske det är tillräckligt för att se frid där borta någonstans, oavsett hur långt borta det tycks vara. Preoccupations visar hur vi bär det med oss.