Primal Scream
Debaser Medis, 26/11-2013

Med en tygpåse på axeln och en lager i handen kliver jag in i på Debaser Medis i samma stund som Primal Scream drar de första ackorden i 2013. En ganska väntad, men ändå gedigen öppning. Det är första låten på bandets senaste giv, More Light, som släpptes tidigare i år. En skiva som visserligen inte är i närheten av Screamadelicas briljans, men ändå träffade långt över mina egna förväntningar. 2013 följs av Hit Void i en rasande fart, och det märks att bandet är långt mer taggade än publiken. Medelåldern är inte så förvånade ett tiotal år högre än vanligt på spelningarna i lokalen, så på ett sätt är det helt förståeligt. Lika förståeligt är det att de äldre i åskådarskaran kanske mer är där av nostalgiska skäl, och det är möjligt att bandets nyare material inte riktigt har fastnat än.

För kontrasten över vad som sker uppe på scen och publikens gensvar är ganska stor. Bobby Gillespie med vänner har en överrumplande energi, åtminstone inledningsvis. Rockband av den här åldern och kalibern har lätt att bli, tja, gubbiga. Så är, med Martin Duffy på keys undantagen, inte fallet med Primal Scream. Bobby känns fräsch och sprudlande, snyggt klädd i typisk röd kavaj med matchande byxor. Det nya materialet är dock på tok för enspårigt, vilket gör att reaktionen mest består av pliktskyldiga handklapp och taktstamp. Spelningen går då in i ett slags mellanskede, jag finner mig själv mer intresserad av de överförfriskade herrarna jämte mig än det som händer där uppe på scen. Egentligen gör bandet inga större misstag, det märks att de hållit igång i dryga 30 år. Således går också mycket på rutin, och den explosivitet man visade prov på inledningsvis har övergått i en rätt nonchalant uppvisning.

Det är något förvånande, för det torde vara dessa låtar bandet faktiskt vill spela, nyskrivna och kritikermässigt rätt väl mottagna som är. Visst, mer etablerade injektioner som Accelerator och Swastika Eyes gör sitt åt stämningen men när de är utblandade med intetsägande rocklåtar som alla påminner om varandra är det svårt att inte börja tänka på annat. Med det sagt har spelningen ett gäng höjdpunkter, och när skottarna vill så kan de också. Ögonblick som It’s Alright, It’s OK och avslutande Rocks är två utmärkta exempel på detta. Publikens allsång och dans ger bandet en nytändning, synd bara att det är precis innan bandet går av scenen.

Visserligen applåderas man raskt in i igen, och nu är det dags för det många väntat på, mig inräknad. We wanna get loaded. Valet att inte inleda omstarten med just Loaded må vara accepterat, men Higher Than The Sun sänker återigen tempot lite och bandet tappar det stöd man bara minuter tidigare hittade. Det som händer sedan gör nästan att allt är förlåtet. Peter Fonda-samplingarna i Loaded är något upphottade och nu är publikens ålder inget hinder. Det dansas och tjoas, och innan jag vet ordet av mässar publiken Come Togethers refräng likt ett mantra. Avslutande Movin’ On Up liknar vid första sekunden Blurs Song 2, i den bemärkelsen att det är ett bands största hits, som spelas mest som crowdpleaser utan att bandet egentligen vill. Bandet lyckas undvika den fällan, och ger faktiskt ett intryck av att gilla det som händer. På det hela taget är Primal Scream ett mycket kompetent liveband, med en gedigen katalog att plocka låtar ur. Öppningen var fruktansvärt stark, och hade man vågat korta ner mittpartiet ett par låtar hade spelningen varit bättre upplagd. Som det är nu spelar bandet i två timmar, vilket är i längsta laget.