Primal Scream plays Screamadelica

Primal Scream, Hultsfred

Betyg: 8/10

Det är inte Primal Scream som spelar på Hultsfredsfestivalen 2011. Om man läser å affischen så efterföljs bandnamnet av orden Plays Screamadelica. Kanske har de slitna britterna tagit tjugo-års jubileet som ursäkt för att än en gång få turnera och sprida sin odödliga nostalgitripp till musik, kanske för att bättra på ekonomin. I vilket fall som helst så är det med mycket förväntan som jag frysande och blöt står framför den största scenen här.

När man väljer att framföra ett album i sin helhet så medföljer alltid en risk att det snabbt blir ointressant. Det är stor skillnad på vilka låtar som passar att framföra live och vilka som passar i skivspelaren. Samtidigt så vet publiken redan innan vad som kommer att spelas och man måste därför göra varje enskild spår till något speciellt.

När Movin on up sedan sätter igång så faller farhågorna snabbt i glömska och ersätts av eufori. Det är snyggt och samspelt. Bobbie Gillspie ger till en början intrycket av att för en gångs skull inte ha intagit några illegala substanser – något som senare motbevisas när en del snedsteg förekommer. Sångmässigt är det däremot klanderfritt och den androgyna skotten levererar det han ska. Bortsett från enstaka fuck så är mellansnacket ohörbart men detta spelar heller ingen större roll.

Kavalkaden av 90-tals nostalgi fortsätter; bäst blir det i låtarna Slip inside this house och Higher than the sun där basgångarna har framhävts till perfektion. Den senare kommer till sin fulla rätt och slutar i ett suggestivt jam. Mani påvisar vilken duktig musiker han är i ett tjockt och ogenomträngligt bas solo. Come together och dess själa-körer ger illusionen av att vara toppen men euforin i efterföljande Loaded är ännu starkare. Energin dalar en kort stund för att sedan vakna till liv då Bobbie lovar oss rock. Löftet hålls och Country Girl, Jailbird och Rocks – låtar som här får ses som extranummer – blir ett perfekt avslut.

En verklighetstrogen hägring av att regnet upphört har målats upp; regnet som till viss del drar ner stämningen eftersom dess effekt på publiken är för märkbar för att inte nämnas.

När de hypnotiska projektionerna på backdropen slocknar vaknar jag dels upp ur det vakuum jag har befunnit mig i – ett vakuum av fantastisk och innerlig musik – och dels så inser jag att Screamadelica mer än väl förtjänar sin legendariska status.

Foto: Filip Mijatovic, Gaffa.se