Festivalreportage

Primavera Club 2015

Publicerad: 3 november 2015 av Klas Mattsson

Samma dag (!) som Primavera Sounds lillebror Primavera Club sparkade igång meddelades det att en av scenerna inte skulle användas på grund av tekniska problem. Några band ställde in och flertalet flyttade till andra scener – vilket gjorde att spelschemat ändrades, och fler krockar uppstod. Detta blev det kanske tydligaste exemplet på festivalens relativt hafsiga utförande. Huvudfestivalen är känd som en av de proffsigaste i Europa, men Primavera Club kändes sällan som något mer än en vanlig klubbkväll i Barcelona.

Men, man får vad man betalar för. Med 3 dagars festivalbiljett för 25 euro kvalar festivalen in som en av de absolut billigaste och prisvärdaste på kontinenten. Det är tydligt att Primavera har valt att spendera pengarna på det absolut viktigaste – line-upen. Artisterna är enbart små till medelstora artister som Primavera anser vara ”på gång”. Deras fingertoppskänsla är det absolut inget fel på – nedan följer en genomgång av de absolut intressanta namnen på festivalen, och hur respektive spelning var.

Deradoorian, tidigare medlem i Dirty Projectors och nuvarnade medlem i Animal Collective-avkomman Avey Tare’s Slasher Flicks, spelade strax innan midnatt på fredagkvällen. Deradoorian släppte tidigare i år sitt debutalbum som soloartist, The Expanding Flower Planet. På scenen hade hon med sig ytterligare en musiker, och tillsammans sjöng de i stämmor, gjorde loopar och byggde upp feberdrömska ljudbilder i komplexa takter. Trots att de bara spelade i 45 minuter kändes spelningen alldeles för lång och oinspirerad – när ljudteknikern markerade konsertlokalens stängningstid vid midnatt genom att dra ner ljudet med hälften var det någon slags deus ex machina-räddning för spelningen. Deradoorian är ett intressant namn för framtiden, men än så länge sitter det inte fullt ut, varken på skiva eller live.

Kvällen fortsatte sedan på Apolo, Barcelonas motsvarighet till Pustervik eller Debaser Medis, där klubbens två våningar huserade artister från 22 till 05. Fredagskvällen, som kanske var den absolut ljummaste av alla kvällar på Apolo, kom med åtminstone en stor positiv överraskning i metal-duon Bell Witch. Med hjälp av trummor och bas skapade de en massiv och mörk ljudbild. Basisten Dylan Desmond spelade sin bas med samma frenesi som Spencer Seim spelar gitarr i Hella.

Foto: Eric PamiesBell Witch. Foto: Eric Pamies

Lördagskvällen såg på förhand ut som den kanske bästa kvällen under hela festivalen. Vi inledde kvällen med att se U.S. Girls – vilket tyvärr visade sig vara festivalens absolut största besvikelse. Meghan Remy släppte tidigare i år den suveräna skivan Half Free på 4AD, men på scenen saknade hon den attityd som genomsyrar den. Jag hade hoppats på en utblomning av hennes komplexa arrangemang, men istället dränktes dem i ljudmixen. På scenen agerade Remy endast sångare – hon hade inte med sig någon liveinstrumentation. Publiken var efter 30 minuter mer sugna på att prata än att lyssna, vilket Remy själv kommenterade genom den syrliga kommentaren ”det känns som jag är en lärare som hyschar sina elever”.

Den stora besvikelsen efter U.S. Girls blev dock snabbt bortglömd när vi såg dödstechno-artisten Container inta Apolos lilla scen. Trots den minimalistiska inramningen, utan några visuella projektioner, förde Container in oss i en annan, manisk värld, när han drog fram som ett godståg. Containers techno är rå, distad och aggressiv – vilket gjorde att större delen av publiken tillbringade hela spelningen förvirrad, frågandes ”ska jag dansa eller inte?”. Men de som dansade var som besatta av tongångarna. Kanske festivalens absolut bästa spelning.

Foto: Dani CantoContainer. Foto: Dani Canto

Söndagskvällen skiljde sig ganska markant från de andra dagarna. Publiken hade, förståeligt nog, inte samma energi som på de andra kvällarna, och flera artister kämpade därför med ganska dåligt publikstöd. En av dem var J Fernandez, som spelade tidigt på kvällen. I hans fall var nog problemet snarare att publiken var alldeles för stenad för att ge någon slags rimlig respons (något han själv skämtade om, och erkände att han var lika hög själv). Hans drömska kompositioner, som befinner sig någonstans mellan Grizzly Bears folkrock och Real Estates gitarrdrivna slackerpop, är stundtals nästan hypnotiserande med sina komplexa taker och psykedeliska arrangemang. På scenen hade han med sig ett helt band, som trots i princip obefintligt publikstöd levererade en tight spelning, där alla taktslag satt som en smäck. Den marijuanapåverkade publiken var nog inte speciellt missnöjd egentligen – de försvann bara i J Fernandez egna lilla värld.

 

Summan av allt detta blev en festival som trots obefintlig festivalkänsla kan vara värd att hålla ögonen på inför kommande upplagor. Inte speciellt mycket på grund av själva festivalen i sig, men för artisterna, som imponerar lika mycket varje år. Men innan nästa upplaga av klubbfestivalen kommer en annan katalansk festival vara fokus – storebrorsan Primavera Sound som äger rum i början av juni nästa år.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 64 [name] => Primavera Sound [slug] => primavera-sound [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 65 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 62 [filter] => raw ) )