Prince
Stockholm Music & Arts, 4/8-2013

Låt oss säga att det råder ett konsensus. Låt oss säga att jag ses som en av världens absolut bästa gitarrister och ett musikaliskt geni överlag. Låt oss säga att farsan fick en släng av den gamla superhybrisen och döpte mig till Prince, för han ville att jag skulle uppnå stordåd.

Eller så stryker vi allt det där och inser att morsan döpte mig till Tobias för hon tyckte det var fint, medan farsan fick lite friare händer när det gällde lillebrors namn. I slutändan blev det Lucas. Berättelsen jag vill minnas om just det valet var att farsan var förbannad på någon reservdel han köpt till sin motorcykel. Den var tillverkad av just Lucas Oil. På den vägen är det – kanske är det vettigt att hålla sina förväntningar i källaren när det gäller sin avkomma.

Prince har ju uppnått precis allt hans farsa rimligtvis kan ha önskat när han namngav sin son. Det känns som att Prince själv också tycker det nu. Killen har släppt fler klassiska album och hits än de allra flesta. Killen har även släppt fler skitalbum och skitlåtar än de allra flesta. Men vem bryr sig, en av nackdelarna till en lång karriär, antar jag. Live är han fortfarande bäst.

Jag säger bäst. För det finns ingen som Prince. Och jag är ju självklart väl medveten om att det är tidernas klyscha, att säga så.

Självklart publiceras en artikel på Expressen dagen efter om besökare som är irriterade och besvikna på grund av att han dyker upp en timme efter utsatt tid. Självklart är han en timme sen. Vet man någonting alls om Prince så vet man att han med stor sannolikhet är sen. Och det är helt OK, för vet man någonting alls om Prince så vet man att han med stor sannolikhet ger dig någonting utöver det vanliga.

Redan i inledande nyversionen av Let’s Go Crazy vattnas det lite i ögonen, när han börjar spela solo. Den skär så djupt, hans gitarr. Resten av spelningen är det mest gitarristen i hans nya kompband, 3rd Eye Girl, som står redo för solotjänst. Vilket känns som ett misstag, för även om hon spelar väldigt kompetent så existerar det ju ett smärre problem. Precis som alla andra gitarrister i världen är hon inte Prince.

Valet av kompband påverkar låtvalet drastiskt. Det blir för mycket nya låtar i konsertens första halva, och det nyskrivna materialet är inte särskilt bra alls. Men precis som vanligt med den här mannen gör han materialet nästan till ett icke-problem, framförandet höjer det enormt. Med det sagt hade det nog ändå blivit mycket bättre med New Power Generation och ett låtval med lite mindre fokus på rock.

Lättnaden när han sätter sig bakom pianot är inte av denna värld. Det är detta vi väntat på, allt annat var uppvärmning. Snart är Purple Rain över oss. När hans falsett slungas ut över publiken och sakta faller ned mot oss står tiden stilla. Det ska inte vara möjligt, det han gör. Från stunden då han satte sig vid pianot till stunden då han för sista gången kliver av scenen så är det i stort sett bara hit efter hit efter hit efter hit efter hit. Det är svårt med betyg i det här fallet. Allt är väl relativt, som det sägs. Prince är kapabel till så mycket mer än detta. Om 8:an där uppe skulle konverteras till ett betyg för vilket annat band som helst så skulle det existera utanför och ovanför vår 10-gradiga skala.

Foto: Annika Berglund / Stockholm Music and Arts