Prinsen av Peking är bättre än någonsin
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Markus Krunegård

Kägelbanan, Stockholm

Betyg: 9/10

Norrköpingssonen är tillbaka med sitt fjärde album, Mänsklig Värme. Handen på hjärtat, det är det bästa Krunegård spottat ur sig. Den rebelliska solodebuten slog knut på samtliga popsnören, och Jag Är En Vampyr blev nästintill en spinoff på P3. Uppföljande dubbelalbumen blandade och gav. Tredje gången gillt brukar man säga, men det här är fjärde. Han är tillbaka. Krunegård sätter ned foten, och gör det han är bäst på, texter på svenska fyllt med; drömmar, kärlek och hans finska morsa.

Krunegård är numera farsa och familjefar men fortfarande rockstjärna. Från vaktmästare till rockstjärne-drömmen som besannades. Bara det är magiskt i sig. Och visst ser vi hur skivan inte är lika uppkäftig som när man till en början slog i underläge. Men faktum är att Krunegård hade mycket att bevisa, kanske mest för sig själv, men framförallt för att leva upp till epitet Prinsen av Peking.

Publiken som befann sig i övre tonåren och smugglade in öl, förlorade oskulden och gjorde sina första festivalbesök sommaren 2008 är där även i dag. Lite äldre med mer kött på näsan. Men släpper alla hämningar när Krunegård äntligen entrar scen. Det är precis som det alltid varit, fast bättre. Han har aldrig haft bättre material att välja bland, och har aldrig varit bättre som liveakt. Det finns inget som kan stoppa den här radiovänliga popen fylld med så mycket hjärta och smärta.

Det är ord och inga visor. Stundtals smärtsamt vackert. Och det är inget snack om saken, Mänsklig Värme gör sig utomordentligt inför en lyrisk publik. Trots att den saknar 16-åriga tjejer, blir stämningen som om de varit där. Det spelar ingen roll.

Skivans fjärde spår, Hemma börjar nästa dag, har det mesta. En vårromantisk inledning som byggs upp med samma drömska vårromantik till refräng, och texter som etsar sig fast. Men det här är ingen fest där Krunegård ska lira nytt material i akustisk tappning intryckt i ett hörn på en lokalpub för branschfolk och vänner. Det här är för fansen, och för de som tror på det här. Det är den där ödmjukheten och ärligheten som jag fastnat för. Vilket i stora drag genomsyrar allt Krunegård rör vid.

Love Of My Life gungar snyggt fram med en stormande refräng, även om det är gunget jag fastnat för. Ett drivande som inte infinner sig i Korallreven & Vintergatan som snarare svävar fram och smeker våra popluggar, men blir en aning för tam. Det är finstämt, men den växer aldrig ur sitt skal.  Och mellan varven bjuds det på paradnummer som Jag är en vampyr, Hollywood Hills, Hela livet är ett disco och Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Texterna sitter som ett smäck, och ett utsålt Kägelbanan sjunger sig hesa. En kväll som denna avslutas givetvis med Askan är den bästa jorden, och vi kan inte annat än konstatera att Krunegård är i sitt livs form.

Foto: Emma Svensson, rockfoto.nu