Prinzhorn Dance School – Clay Class
Betyg: 6/10
Bästa Spår: Happy In Bits
Det naiva som medföljer i att ett nytt år precis startat har en tendens att revideras ganska fort. Hur mycket man än vill att allt ska nollställas, börjas om, eller ta nya vändningar så tenderar allt att fortsätta i samma förutspådda mönster. Logiskt givetvis. Men man finner sig ändå lite besviken över det. Naiv. Absolut. Men det känns ändå skönt att få vara dum för ett tag. Att inte vara gammal och presentera sig som realist. Och jag är nog kvar i denna dvala av förhoppningar om en revolution av något slag, och kanske kommer jag ångra mig men Prinzhorn Dance School är inte vad jag behöver just nu. Det är bra. Inget att orda om. Allt kan vara bra om man vill. Och man kan säkerligen dra paralleller till ett upptjackat The xx. Men inte idag. Inte nu. Det finns ingenting inom mig som vill.
Musikens kraft är känslobaserad. Humörbetingad. Att få ta del av Håkan Hellströms senaste platta efter en nyligen uförd tenta i en stegrande vårsol i maj är ett exempel på en i detta fall perfekt korrelerad ekvation. Det kan inte bli fel. Det spelar ingen roll att man några månader senare anser att den är högst medioker. Just där och då var den fantastisk, och precis vad man behövde. Clay Class är inte vad jag behöver just nu. Tyvärr.
Det är givetvis trist att dra in sin narcissistiska börda i något så fint som musik. Jag är medveten om det. Men det är också det som är charmen med musiken. Att något den ena dagen kan betyda så mycket, för att sedan nästa dag inte betyda någonting alls. De utmärkta basgångar som kantar hela Clay Class är normalt sett någonting som får mig att prisa alla inblandade. Som får mig att känna mig både unik och utåt sett häftig. Men inte idag. Inte nu. Tyvärr.