Medan postpunk-revival-vågen sköljde över världen under 2000-talets början var Joe Casey en monotont arbetande 20-plussare i hemstaden Detroit. Sisådär 15 år senare frontar 39-årige Casey Protomartyr, som tillsammans med band som Iceage och Preoccupations sällar sig till den skara band som kan sägas utgöra den efterföljande vågen av postpunk. “Våg” är dock kanske att ta i – dyning vore nog ett mer passande substantiv. Till skillnad från 00-talets giganter som Interpol och Bloc Party har nämligen mainstreamsuccén till stor del uteblivit, men med urstarka album som Under Color of Official Right och The Agent Intellect i bagaget är det snarare dagens musikklimat än Protomartyr själva som kan beskyllas för det.
Relatives in Descent bygger vidare på bandets formula från tidigare album – Greg Ahees mörka, gotiska mollackord och Alex Leonards hamrande trummor inleder öppningsspåret tillika förstasingeln A Private Understanding, en av skivans starkaste låtar. Casey, inte sällan jämförd med The Falls Mark E. Smith och The Nationals Matt Berninger, mässar om Trumpeter (notera versalen), namedroppar Stalin och Elvis och jämför sig själv med den antike grekiske filosofen Heraclitus. Inget ovanligt hittills med andra ord. Here Is the Thing fortsätter på samma spår, med Casey idogt mässande om ohämmad kapitalism, men denna gång med Scott Davidsons ryckiga basgång i centrum. Även Windsor Hum levererar politiska undertoner. Titeln anspelar på det lågfrekventa ljud som plågar Detroits kanadensiska grannstad Windsor, och som lokaliserats till en fabrik i Detroit, som i sann kapitalistisk anda ignorerar problemet som inte påverkar dem. Casey sammanfattar det: “The old Windsor humming / Across the river / From the U.S. of A / Saying, ’everything’s fine.’”
Det är svårt att bortse från hemstaden Detroits inverkan på Protomartyr. Trots att de hävdar bestämt att de hade kunnat låta likadant vilken stad de än kom ifrån får man ändå en förnimmelse av den postindustriella världens effekter på staden genom bandets musik. Detroit är en skugga av vad det en gång var. Det är som att staden har blivit ihopbunden och inslängd i bakluckan på bilarna som en gång tillverkades där, och uppgivenheten som medföljer smittar av sig på bandets sound. Casey sjunger om en fiktionell stad i Don’t Go to Anacita, och beskriver i samma veva det postindustriella pseudoparadis som gynnar alla utom de utsatta. “Behind their walls and gates the people fear a thief / That would steal money god put in their pockets / Their god is such a strange, vindictive beast / He only blesses those who prosper.”
Bland mer eller mindre frivilliga politiska ställningstaganden, gothiga gitarrer och mullrande basgångar väver Protomartyr också in något som för dem måste anses som ovanligt. På skivans absoluta höjdpunkt Night-Blooming Cereus får vi nämligen det närmaste en ballad Protomartyr någonsin kommit. Det dröjer ganska exakt halva låten innan de vackra spöklika syntarna får sällskap av Leonards trummor, och låten kulminerar i en nästintill sömlös övergång till skivans mest direkta spår – kängan mot toxisk maskulinitet som bär titeln Male Plague. Avslutande Half Sister knyter an till inledande A Private Understanding genom den gemensamma textraden “She’s trying to reach you”. Exakt vem som försöker nå vem framgår inte, men Protomartyr når med Relatives in Descent i varje fall fram med ett postpunkalbum som på samma gång känns mörkt och dystopiskt, men också engagerande och utmanande. Det är inte första gången de gör det, och förhoppningsvis inte heller den sista.