Det börjar bli skrämmande hur produktiva dagens postpunkband är. Inte bara lyckas exempelvis Ought och Iceage släppa två fullängdsalbum inom loppet av 24 månader, men att de dessutom upprätthåller en nästan omänsklig nivå av briljans genom materialet känns mer relaterat till legender som Wire och Talking Heads än valfritt samtida band. Medan misstankarna gror om att de modernare postpunkarna har använt sig av musikaliska steroider har ytterligare ett möjligtvis dopat band anslutit sig till cirkeln – Protomartyr. Trots att Under Color of Official Right från förra året egentligen inte var någonting nyskapande eller något sorts paradigmskifte inom genren, där mycket av det sena 70-talssoundet redan återskapats av Interpol och Editors tio år tidigare, formade albumet en enda stor representation av postpunk som genre – där dess dansanta, depressiva och punkiga sidor finns väl inkluderade. Oavsett vilken favoritnisch en lyssnare möjligtvis kan ha inom genren fanns den garanterat med, där albumets spår dessutom var lika välskrivna som de var familjära.
Medan Under Color of Official Right då ofta var spretig, men konstant intressant, är The Agent Intellect mer fokuserad och enhetlig. Det kanske inte är lika äventyrligt längre, men kompensationen i form av ett Protomartyr som vet exakt vad de vill är ännu bättre. Punkinfluenserna har reducerats markant och istället har vi presenterats med ett lite mer finstilt band, där energin har omvandlats till någonting smått säreget, vilket är en imponerande förändring – med tanke på att det bara gått 20 månader sedan den föregående fullängdaren. Spår som I Forgive You och Dope Cloud känns då ekonomiska i sin energi, där det ständigt finns pondus nog för att stimulera, men blir aldrig laddade nog för att få resten av skivan att blekna. De har helt enkelt lyckats tämja deras vilda sida och låter den få utlopp i rättvisa mängder över The Agent Intellects tolv spår.
Det känns framför allt som att bandet lagt enorm möda på skivans detaljer, där övergångarna mellan skivans tre första spår är oerhört genomtänkta, men små instrumentala finesser i Cowards Starve – specifikt den välplacerade och dödssnygga synten i outrot – och den reverbdränkta gitarrslingan under Pontiac 87 är det som ger The Agent Intellect sin höga kvalitetsnivå. Det bör även tilldelas en guldstjärna för den fantastiska kanaliseringen av The Nationals Matt Berninger under Clandestine Time, vilket passar Protomartyrs ljudbild mycket bättre än sångaren Joe Caseys normala Nick Cave-inspiration.
Inte bara lyckas Detroitkvartetten leva upp till den frenetiska nivå av fantastiska albumsläpp som andra postpunkband lyckats med, men skänker dessutom hopp inför framtiden. Bevisligen kan Protomartyr spruta ur sig ändlöst med utsökta låtar, så om de kan hålla samma tempo och balans mellan kvalitet och kvantitet har vi en framtida stormakt inom postpunken att räkna med.