Psykofant
Where’s the Music?, 12/2 – 2016

Vem vare som bokade? Ett punkband på en branschfestival, ett Psykofant i Norrköping, blir som att försöka förklara ett internskämt för en utomstående. Hur tar man sig an Stockholmskvintetten utan att, till exempel, förstå rolighetsdimensionerna i Baba Sonic? Popklubben nämns nämligen i två av de sex låtarna på Hinsides – debut-EP:n från i höstas, där Psykofant skildrade rasism och Tinder-ligg med exakt lika brinnande övertygelse. Avståndet mellan den snäva fankretsen på Söder till kvällens showcasespelning är stort. Ett 40-tal personer står stillsamt utspridda runt scenen och flera av dem tillhör antagligen den extremt opunkiga kategorin ”branschfolk”. Som bäst är Psykofant när de uppenbarligen skiter i det faktumet.

När sladden till Shiva Kazemis mikrofon lossnar så skrattar hon bara. Hon är en sångerska by nature, med attityd och karisma som om hon sjöng i världens största band. Shorelinevänstern är hennes glödande hatbrev till Jocke Berg, med Herr Talman vill hon förändra världen. Att vara Psykofant kräver att man gör det med självförtroende – hur gles och reserverad publiken än råkar vara. Tillsammans med gitarristen John Olsson utstrålar Shiva essensen av sin genre. De har en kompromisslös stolthet som vänder taffligheten till en fördel, medan resten av bandet stapplar sig fram i bakgrunden. Att inramningen är fel och publikresponsen minimal borde inte få sätta så stora avtryck som det faktiskt gör.

Psykofant har för få låtar för att kunna använda hela sin speltid, och går av scen tidigare än utsatt. Med bara en EP i bagaget hinner man inte riktigt hitta formen, men under sina drygt 20 minuter utgör de något fullständigt unikt i sammanhanget. ”Vad heter lokaltrafiken här?”, frågar de mot slutet av spelningen. Efter ett svar ur publiken kan Jag hatar SL konverteras till en protestsång mot Östgötatrafiken. Det är en välkomnande gest från ett band som, med lite tid och självsäkerhet, kan göra hela världen till sitt Baba.