Pulled Apart By Horses slog för två år sedan igenom med det självbetitlade, och så sprakande debutalbumet. Den frenesi, den svettiga tacksamhet över berikelse vi kände då, har nu återkommit i nyare former. Känslan är att Leeds-bandet egentligen aldrig slutat spela däremellan. På gott och ont.
Samma kick som jag möttes av vid debuten, samma kick möts jag av även här. Även Tough Love har samma inbjudande fallenhet för att ge allt. Det gjorde mig glad. Lika glad som då, lika glad nu. Men ju längre plattan lider, desto tröttare blir jag. Desto mer fundersam blir jag. Visst, ett vinnande koncept är ingenting man ska lämna. Och bandets sätt att placera sig emellan hardcore-fansen och alternativ-rockarna är helt klart befriande. En förening som borde praktiseras oftare. Men det måste hända mer än att byta namn på låtarna. Det måste finnas något sidospår, någon oförutsedd nyans, någon skymt av frammarsch. Även om basriffen är mer påtagliga och utmärkande än för två år sedan, är det ingenting som utmärker plattan på ett sätt som tar dem någonstans ytterligare.
Framtiden är ändå både ljus och välkomnande för post-hardcore-bandet. Med sin verksamhet på en spänningsfylld arena, där de också tycks ha hittat rätt. Med en utstrålning och en övertygelse om att paketet Pulled Apart By Horses innehåller ett flertal förstklassiga skivor, för den som förmår sig att ta till sig dem. Framtiden och dess potential har sällan känts så relevant som i detta fall.