”Punken är död.”

Boris & the Jeltsins, Oslagbart material

Betyg: 4/10

Punken är död. Och Boris & the Jeltsins sätter sista spiken i kistan på det förmultnande kadaver som på sin höjd kan leva på de delar som ännu inte uppnått rigor mortis.

Nu när det, för bandet, stora lyckoruset över den ivriga och sparsamt hyllade debutplattan Låt det blöda har lagt sig så har Boris & the Jeltsins bestämt sig för att tona ner lite på den politiska lyriken för att ge mer utrymme åt floskler och textmässig bukfylla. Något som enligt dem själva beror på att dem inte vill sätta en politisk stämpel på sig själva eftersom det enbart skulle leda till spelningar på vänsterfester. Och när allt kommer till kritan så betalar ju inte ideal för brödfödan, eller hur?

Musiken lämnar en med en känsla av att man har hört det förut. För det har man.  Plockar man bort lite studiofix och slingor med Gyllene Tider-synth så hamnar man i ett sound som har funnits och frodats sedan -77. Man kan sminka en gris, men det är fortfarande en gris. Och denna Grisen Skriker tyvärr inte.

Boris & the Jeltsins lyckas ännu en gång att skapa någon sorts trallvänlig tuggummipunk skapad för den klädsamt alternativa massan med en juvenil tonårsönskan att provocera den stora och skrämmande, men ack så odefinierbara, överheten.

Bandet gör ett tappert men tandlöst försök att faktiskt framföra ett budskap i sina låtar, men det är svårt när det som de gamla legenderna skrev om inte längre är aktuellt, alternativt är förbannat uttjatat.

Så vad är då kontentan av detta då? Boris & the Jeltsins tillhandahåller svängig men slentrianmässig musik som bäst liknas vid en schysst kebabpizza. Det är en välbekant utfyllnad där man vet vad man får, men det är ingen sensation. Och i bakhuvudet existerar det alltid en önskan efter den trerätters Michelinmiddag som är, för att nämna en liten del av menyn, Asta Kask, Charta 77 och Räserbajs.

Men, mina vänner, det är inte idel mörker för bandet med det lustiga namnet. Det finns några låtar som sticker ut. Däribland finns Matrosen, det lovande öppningsspåret som har ett sound som man önskar att bandet hade utvecklat och hållit sig till på resten av plattan.

Kom som Du är är en annan låt som också den särskiljer sig från dem andra. För här skiner äntligen ett sorts försök till aktuell samhällskritik upp. Och inte fan ska man vänta sig mindre av ett band som presenterar sig som följande:
 ” Ur askan i elden kommer BORIS & THE JELTSINS, ett band enat av en gemensam frustration och ett förakt mot offentliga lögner, falska fasader och systemet som maktapparat […] Med gitarrer som gevär, trumpinnar som släggor och stämmor vassa som rakblad slog dom sig fria från AMS introduktionsmöten, där de en gång träffats, och bestämde sig för att göra upp med den vidriga och konservativa bakgrund de hade gemensamt.”

Kompromisser är svårt och Oslagbart material är ett utmärkt exempel på hur det inte ska gå till.