Purity Ring
Emmabodafestivalen, 24/7-2013

Somliga föddes under MySpace-vågen, Purity Ring faller dock in under kategorin YouTube-sensationer. YouTube-kanaler som Majestical länkar drömska ljudmelodier och lättklädda modeller, helst i motljus. Succén är ett faktum, artister som annars hamnat i skymundan har i skenet av mänsklighetens rationella tänkande nått miljontals nya lyssnare. Purity Ring finns vad jag vet inte inom Majesticals sfär, men det hindrade inte någon från att ladda upp låten Loftcries tillsammans med massor av hud på en slank modell. Notera att det inte är bandet själva som valt denna väg, men att den här metoden gett dem ofantliga 11 miljoner views. Några av de som sett det där YouTube-klippet befinner sig med säkerligen här i skogen. Om det är rätt väg att gå eller inte, kräver förmodligen en egen avhandling i sig, men att metoden förekommer kan vi inte blunda för. Ej heller dess påverkan.

Under fjolåret gjorde den kanadensiska duon Megan James och Corin Roddick en av de mytomspunna spelningarna innanför dörrarna på Annedalskyrkan under Stay Out West samtidigt som hundratals fans väntade förgäves utanför. Precis när solen börjar ge upp efter att ha visat upp sig på bred front under dagen kommer mångas revansch. Scenen fylls med rök och Purity Ring entrar mycket riktigt festivalens scen till ett öronbedövande jubel. Det låter som en klyscha, många band ropas in den vägen, men det märks på stämningen att det här verkligen är ett efterlängtat jubel. Och i de camp jag hittills hunnit skråla ikapp med tillsammans med en ljummen Pistonhead är de flesta överens; missa inte Purity Ring.

När stunden väl är här, förstår de som inte förstod innan och de som visste vad som skulle komma står förtrollande. Allt är mer eller mindre rätt, en pusselbit som plats och tid är i teorin betydligt enklare än i praktiken. Men här och nu kan jag inte föreställa  mig varken en bättre plats eller tid. Det är som skuret för varandra när mörkret omfamnar oss och vi hamnar i ett fack långt bortom tydliga drops.

Bandet som släppte kritikerrosade Shrines under fjolåret jobbar i en mörk elektronisk gränd som tillsammans med lampor ger oss strimmor av hopp. Stundtals blinkar det till och den danstörstiga publiken vaknar till liv när de tyngre beatsen landar långt in i trumhinnorna och dammkornen lyfter från marken. Att det dansas är nästintill en självklarhet på festivalen som bör ses som den stora festen. Megan blir nästan överväldigad över de som crowdsurfar i slutet av setet.

Redan i Belispeak har de ett järngrepp om Emmaboda – sedan fortsätter deras witch house-burna melodier varvas med synthar. Hur rätt än Obedear och Fineshrine kommer i sin kontext är det Soulja Boys Grammy som får den här spelningen att lyfta till nya nivåer och ger oss de första stunderna av gåshud. Och när lamporna slocknat är det enda jag saknat Danny Brown, men det är också svårt att begära Detroits största pundare på ridern.

Foto: Magnus Olsson