Purity Ring
Stockholm, 8/11 – 2015

Purity Ring är inne på sin andra turné för another eternity och turnéinramningen är exakt likadan som i våras. Då spelade de på Debaser Strand, en lokal med lågt tak som i kontrast till Purity Rings musik skapade en klaustrofobisk känsla i luften. Nu är de på Debaser Medis, där takhöjden är oändlig och ljuden får färdas precis som de förtjänar. I taket hänger meterlånga ljusslingor och när de gör entré till stranger than earth ändrar de färg mellan midnattsblått och ljuslila och mörkläggs sedan totalt tills Megan James tar de första tonerna i heartsigh. Deras karaktäristiska diamantformade synttrummor matchar ljusslingorna när Corin Roddick slår på dem, skapar en drömlik miljö där en dystopi är omöjlig.

Det mest spännande med Purity Rings liveshower är att de, till skillnad från de allra flesta electro-baserade akterna, verkligen lägger kraft vid att göra en så bra liveshow som möjligt. James röst i sig skulle utan tvekan kunna bära en hel show men hon ställer sig på högtalarna som en äkta rockstjärna och räcker ut en hand till publiken, rör sig lätt och ledigt över scenen samtidigt som rösten oklanderligt täcker varje kvadratcentimeter av lokalen. Spegelhandskarna som blev stulna i Göteborg förra gången de var i Sverige är fortfarande med och hon låter dem reflektera ljus från lampor i förgrunden samtidigt som de spelar upp ljud från ett instrument någon annanstans. Hon är en sagofigur i sällskap med Roddick, förlorad i sin egen värld på scen men med en fot utanför den sfär de byggt upp tillsammans.

Låtarna är förändrade, repetition pitchas ner och blir långsammare och Belispeak får hårdare trummor och görs mer dansant. Mörkret är närvarande på ett sätt som jag inte sett i dem tidigare, som i flood on the floor där James till slut sjunger ”don’t forget fuck it” ensam över en distanserad basgång, eller stillness in woe som de live lyckas göra precis så bombastisk och djup som den är menad att vara. Det känns som att de inför den här turnén försökt förnya vissa spår och hur de framställs live, som tidigare nämnda repetition, men det faller ibland på målsnöret. I Obedear låter James röst mer autotunad än vad den gjort tidigare och i flood on the floor bär hennes ensamma röst inte riktigt hela vägen fram trots försöket till att skapa en ny dimension av svärta.

Men det finns glimtar i deras förnyelse, som den briljanta övergången mellan bodyache och sea castle eller när basen i dust hymn förstärks så till den grad att det känns hela vägen upp i halsen. När James slår på den gigantiska gonggongen målad som en måne under dyst hymns sista rader känns det där mörkret igen, det hoppfulla mörkret som genomsyrar allt de gör och uttrycker. Det är anatomiskt och sexuellt, nästan skrämmande i den kontrasten, som i Belispeaks ”drill holes into my eyelids so I can see you when I sleep” eller hiten Fineshrines ”cut open my sternum and pull my little ribs around you”. Det är när de visar på den råa, köttsliga stämningen som det är som allra bäst. När texterna speglas av ljuden och omgivningen, när den där stämningen får ta plats. Trots James älvliknande scenpersona balanserar de alltid mellan mörkret och ljuset, mellan en stenhård bas och en röst som tonas ut – och låter nästan alltid mörkret vinna.