Det är lätt att vara trött på Purity Ring vid det här laget. Och det beror ändå inte på att nästan hälften av Shrines låtar är släppta sedan tidigare. Jag är själv less på alla de tydligaste ingångarna som tornar upp sig inför en text om Montrealduon.
Purity Ring har av förklarliga anledningar (geografi, genre, skivbolag, profil) ett längre tag nämnts i samma andetag som den betydligt mer färglösa Grimes, en artist som i början av året släppte sin tredje fullängdare Vision vilket ledde till en uppvisning i internetmedial masspsykos. Redan där vill nog en del släcka intresset och bara glömma men Purity Ring är inte det där. Vi som följer bloggar och hemsidor, jagar de senaste mp3-filerna och lever i ett musikintresserat vakuum där det är svårt att förstå att alla inte tänker ”post-dubstep är fan världens mest relevanta grej” behöver bli bättre på att backa och se från utomstående perspektiv. Det är svårt i en ivägspringande samtid men behövs. Annars blir allting ett hopkok av Grimesjournalistik och -lyssnande, där det viktiga är det ”arty”, det senaste soundet.
Jag inbillar mig också det där kritiska tänkandet – att inte direkt svepas med i den senaste vågen – har blivit bättre den senaste tiden. Jag personligen lyssnar på färre och färre popalbum som jag först får en aha-upplevelse av och en månad senare har lyssnat på för sista gången.
Shrines låter inte som en kalkyl utifrån en förplanerad mall, trots att dess 11 låtar alla är stöpta i samma struktur. Shrines låter som något att återkomma till.
Corin Roddick blandar släpigt och ettrigt i sina ljudbildsuppbyggnader. På samma sätt som till exempel SALEM har han blickat mot hiphopscenen och, med betydligt renare produktion, tagit denna estetik innanför popens murar. Beats som pulserande skiftar form likt ett moln av såpbubblor. Ja, hade Clams Casino och Holy Other tagit en dag tillsammans och bara lekt med såpbubblor på något musikaliskt vänster hade det varit snarlikt Roddicks låtgrunder.
I detta klimat hade många röster drunknat, dött och slutat på en shoegazekyrkogård full av nittiotalsvokalister. Men Megan James glasklara stämma är det som gör att Purity Ring inte bara skapar intressanta ljud utan faktiskt alldeles suveräna hits. James har inga mästerverk till texter att jobba med men lyckas ändå få de flesta, ofta morbida, meningarna att låta fängslande genom sitt tonläge. På ”Fineshrine” får hon oupphörligen kämpa för att kvarhålla huvudrollen från alla ljud som omger henne, och det som borde bli en övertung låt räddar hon varsamt till en av årets absolut bästa singlar. Skivans mest flytande spår, ”Grandloves”, är en duett mellan henne och mycket snyggt (från låten ”You With Air”) samplade Young Magic. Placerad som femte spår blir den en välbehövlig brygga som bryter av mot övriga relativt snarlika låtar.
Av de tidigare osläppta låtarna träffar ”Saltkin” allra hårdast, där James sjunger lågmälda rader som låter som om de syftar på en ätstörning. Suggestivt mässas ”There is a cult, a cult inside of me”, en för att vara Purity Ring långsam uppbyggnad som rider ut i ett enormt eldmoln. Det här är enda gången någon av de nya låtarna når singlarnas standard, vilket egentligen är föga förvånande då de både är, som nämnt, många och exemplariska.
Det här är musik som låter bättre och mer hårdslående för varje steg du höjer, vad Andres Lokko än säger om låg volym. Klubbmusik att svaja till snarare än dansa. En högljudd våg – dubbeltydigt – som faktiskt är värd att kapitulera inför. Och som så ofta förr lämnas albumformen till rocken, tro inget annat. När man trycker på play en gång till är det för att lyssna på det som popmusiken gör bäst av alla – singlar.
Shrines är något så ovanligt som en debutskiva som liknar en soundkonceptuell best of-platta.