Philadelphia-bandet Purling Hiss bestod från början endast av sångaren och gitarristen Mike Polizze, till vardags gitarrist i psychrockbandet Birds of Maya, och hans mer eller mindre svårlyssnade lo-fi-inspelningar. 2009 släpptes den självbetitlade debuten och året efter kom uppföljaren Public Service Announcement och Hissteria. Tre mycket bra skivor med psykedelisk garagerock, men av den väldigt icke-kommersiella och noiserockiga varianten.
Purling Hiss utvecklades till en trio av mer eller mindre tvång då Polizze rekryterades som förband till bland andra Kurt Vile & The Violators och The War On Drugs, som kom från samma musikscen i just Philadelphia. Nu släpper Purling Hiss sin fjärde skiva Water on Mars och inför denna har de blivit upplockade av Drag City (hem till bland andra Ty Segall, Bill Callahan och Joanna Newsom) och spelat in i en studio för första gången.
På Water on Mars är det i det närmaste ett helt annat band vi möter än det Purling Hiss som släppte Hissteria, Purling Hiss och Public Service Announcement. Redan på 2011 års Lounge Lizards EP märktes en förändring i soundet och denna har nu blivit ännu tydligare. Borta är de gitarrväggar som dominerade de tidiga släppen och istället möts vi av ett garagerocksound av den mer klassiska varianten, där Polizzes melodier och sång inte längre helt begravs av gitarrerna.
Redan från har Polizze haft ett öra för melodier men nu har de faktiskt en möjlighet att nå ut till lyssnaren, och på exempelvis singeln Mercury Retrograde, Mary Bumble Bee och The Harrowing Wind blir det extra tydligt. Med bandets förändrade sound passar de bekvämt in bland amerikanska garagerockakter som Ty Segall, White Fence, Thee Oh Sees och Sic Alps, men deras rötter i lo-fi-noise gör att de knappast kan förväxlas med något av de andra banden.
Trots att Water on Mars är Purling Hiss klart mest kommersiella och poppiga släpp hittills går det knappast att anklaga dem för att ha sålt ut (vilket inte hade betytt något oavsett), utan istället känns det snarare som en logisk fortsättning i och med bandets utveckling. Och framförallt så gör Polizze ”vanlig” garagerock väldigt bra. Även fast man saknar den brutala intensitet som fanns på exempelvis Passenger Queen från Hissteria är det bara att gratulera bandet eftersom Water on Mars bör introducera för en bredare publik, vilket de utan tvekan förtjänar.