Pusha T
Way Out West, 9/8 – 2014

Efter att ha profilerat sig som en lyriskt vass rappare med Clipse var Pusha Ts solokarriär länge irrande och vilseledd. Efter uppbrottet fann han sig i ett nytt och föränderligt hiphop-landskap med trapbeats och skönsjungna hooks. Efter två trevande försök med Fear of God och dess uppföljare började vägen klarna med Wrath of Caine förra året. Med mörk trap som matta under hans kniveggsvassa texter studsade inte längre Terrences röst ut i ett tomt rum. Det fanns något för den att fastna vid.

Om man sedan spolar fram till den ”riktiga” solodebuten My Name Is My Name hade Pusha under ledning av Kanye West och G.O.O.D. Music verkligen hittat hem. Han vägrar dock fortfarande sjunga sina egna hooks.

Om det berättar han redan i spelningens inledande spår, King Push, som om någon behövde introduceras för honom. ”I’m King Push, this king push / I rap nigga ’bout trap niggas, I don’t sing hooks”.

Till en början verkar hans mikrofon vara avstängd medan hype-mannen fyller i de mer minnesvärda raderna. Oavsett om det här är en medveten taktik eller ett tecken på inledningsvis bristande ljud spelar egentligen ingen större roll, ty problemet är borta och förlåtet efter ett par minuter. Sedan följer en best of-spelning med G.O.O.D. Music-låtar som, när de kommer från Pusha Ts mun, helt tycks ägas av honom själv. Han tar helt över So Appalled, Runaway och Mercy. Någon Kanye West behövs inte, för framför oss står en av världens mest tekniska rappare. Den enda vers man egentligen saknar är Kendricks ”wanna see a dead body?”-bidrag på Nosetalgia vilket säger mycket om vilken liga spelningen (och Kendrick Lamar) spelar i.

När en kille klättrar 30 meter upp i luften på en av Linnétältets pelare spricker Pusha upp i ett leende utan att för den sakens skull missa en enda intonering eller nyans i hans rap. Att jag tidigare under dagen önskat att black metal-bandet Deafheaven fått spela under den här timmen istället är helt plötsligt ganska avlägset. Pusha T tar sin speltid (Slottsskogens sista) och fullkomligen äger den. När han till sist ber publiken skandera G.O.O.D. Music är det, i och för sig, rimligt. Men även om om han har kollektivet slash skivbolaget att tacka för mycket så handlar den här kvällen om King Push och ingen annan än King Push. Det har han själv sett till.