Queens of the Stone Age
Roskildefestivalen 7/7-2013

Somliga säger att Josh Hommes post-Kyuss reinkarnation Queens of the Stone Age spelar machorock. De har fel. Till att börja med kan man titta på namnet, och inse att Homme inte döpt bandet till stenålderns kungar av en anledning. För det andra kan man se hans grimas när han ber publiken skrika uppdelat efter kön, och de manliga rösterna är i klar dominans. Nåja, det kanske mest är killar som gillar QOTSA. Men vem bryr sig. Det öronbedövande larm som uppstår när bandet går på Orange Stage har samma universella betydelse, oavsett kön på de som framkallar det.

Inledande Feel Good Hit of the Summer, där Homme listar alla narkotiska preparat han kan erinra sig att han tagit, rimmar komiskt illa med Roskildes anti-drog-meddelande som spelades upp på storbildsskärmarna tio minuter tidigare. Ljudet kunde dock varit bättre. Det är, som för ofta i år, för lågt och för grötigt, då instrumenten drunknar i varandra och i Hommes röst. No One Knows redan som tredje låt kommer som en rejäl överraskning, då stämningen ännu inte hunnit jobba sig upp till vad som behövs för ultimat klimax. Spännande är det dock att My God Is the Sun ihop med i princip allt material från …Like Clockwork möts av ett stört varmt mottagande. Så länge har albumet inte varit ute, men det bevisar väl bara att QOTSA har sjukt dedikerade fans. Att de dessutom är ett tight jävla liveband behöver ingen tvivla på; nästan slentrianmässigt river de av numren utan en ton i otakt innan Homme med ett enkelt sista gitarrslag avslutar låten på stört och alla är med. Lite som om han knäppt med fingrarna. Det blir därför inte heller så spännande, då både bandet och publiken vet exakt vad som kommer hända. Ingenting imponerar längre på Queens of the Stone Age, inte ens det hav av människor som gått till Orange för att se dem. De kanske har blivit för stora för sitt eget bästa.

Bäst är de i alla fall lagom till när Sick, Sick, Sick kickar in, då både ljudet och publikens moshpitambitioner rättat till sig. När Homme dedikerar nästa låt till ”all the ladies” möts det av enormt jubel, då vi alla vet att det är dags för Make It Wit Chu, världens i särklass mysigaste låt. Efter en lite nedslående Go With the Flow får vi desto bättre Song for the Dead, som live växer sig till en ångvält som totalgolvar allt som kommer i vägen. Homme hamrar hormonstint sönder gitarren ihop med resten av bandet, avbryter och säger ”well, that’s enough I suppose”, innan bandet åter som på given signal avslutar det de påbörjat när publiken är som hetast. Tyvärr är det en kvart för tidigt.