Queens of the Stone Age
Way Out West, 7/8 – 2014

Josh Homme & Co. cementerade sin plats i rockhimlen med …Like Clockwork. Det är en underdrift att inte kalla det en framgångssaga. Queens of the Stone Age badar, precis som namnet antyder, i rockhits: hårt som sten och på rojalistisk manéer. Det märks inte minst när I Sat by the Ocean och Smooth Sailing slår omkull allt i sin närhet.

Den viktiga ingrediensen som de flesta verkar sakna numera finns det i massor – dedikerade fans. När man bjuder på moderna klassikern No One Knows känns det som att vi vrider tillbaka tiden till Hultsfredsfestivalens glansdagar; marken börjar vibrera och publiken beter sig sådär vilt som många journalister numera föraktar och kallar dräggigt. Några ölglas flyger i luften och vi vrålar med samtidigt som Josh Homme poserar bredbent och med ett oerhört kärleksfullt leende, så som bara han kan. Han är lite som en fadersgestalt i sammanhanget, extremt noggrann med allas välbefinnande.

Efter några år utan rockband som rammar allt känns det som ett privilegium att ha Queens of the Stone Age på svensk mark. Faktum är att Way Out West behöver den här spelningen mer än Josh Homme. Han har röven full av pengar och fansen skriker efter honom vart han än går. Utan den här tillställningen hade festivalens första dag varit lite väl mycket sömnpiller-varning. Det känns nästan befriande att köras över av den mörbultande ångvält som Queens of the Stone Age är. Little Sister skakar om oss och nedstämda The Vampyre of Time and Memory visar upp bandets mer känslosamma sida, för den finns där, om än undangömd bland riff och hamrande trumskinn. Vad de flesta inte tänker på är att Queens of the Stone Age passar de flesta; de sväljer rockers, indiekids och de som bara vill ha en grym liveshow. Det finns helt enkelt inte så mycket att klaga på, Josh Homme äger scenen från första sekund och håller Way Out West i ett järngrepp.