Några veckor innan A Moon Shaped Pool släpptes raderade Radiohead successivt sin existens på internet. Deras musik försvann från streamingtjänster (även om det visade sig ha att göra med skivbolagsbyte), precis som deras närvaro från alla typer av sociala media. Slutligen försvann även hemsidan, långsamt över någon dag, innan det enda som var kvar var en vit sida. Ingenting. Ett blankt blad. Vad som sedan dykt upp är bandets mest emotionella skiva sedan Kid A.
Förstasingeln Burn the Witch hintade om ett massivt, intensivt album. Strängarna från London Contemporary Orchestra, komponerade av Jonny Greenwood, smeker öronen samtidigt som Thom Yorkes falsetto ekar in och ut ur mixen. I skivans kontext hade det inte kunnat vara något annat än ett öppningsspår, den har ett helt annat driv och framtoning än resterande låtar. Det sätter stämningen för ett helt annat typ av album än det som bjuds på. Följande Daydreaming har i så fall mer gemensamt med albumet som helhet: ett lägre, melankoliskt tempo med kryptiska men samtidigt emotionella textrader. Stråkarna återfinns även här, men de är inte lika distinkta, de beblandas med det omgivande drömska ljudlandskapet där mycket existerar i periferin men få toner på riktigt hamnar i fokus. Spåret för sig onekligen som en dröm, inledningsvis nästan ofattbart vackert där allt känns möjligt och tänkbart, och de stundtals oväntade vändningarna känns ändå helt naturliga. I den avslutande fjärdedelen kommer långsamt insikten att det är en dröm, fokuset släpper successivt innan det övergår i verklighetens frånstötande ofullständighet, innan ett nästan brutalt uppvaknande.
På Decks Dark återvänder gitarrerna, Ed O’Brien och Jonny Greenwood verkar i varsin del av mixen, över ett försiktigt trevande trumkomp. Den ödsliga kören komplementerar Yorkes röst och basgången har ett mysigt lunk. Tankarna går åt Massive Attacks Teardrop, eller annan 90-tals triphop. Den atmosfäriska omgivningen tillsammans med den akustiska på följande Desert Island Desk för också tankarna till 90-talet, men där istället ett egna alstret The Bends, där det stundtals låter som om Yorke sjunger i yttre rymden.
Ett av albumets absoluta höjdpunkter är också ett väldigt typiskt Radiohead-spår: Ful Stop. Efter syntar och gitarrer böljat fram och tillbaka är det först när det dämpande skimret lyfter halvvägs in som extasen verkligen nås. Basgången och trummorna lyfts fram i mixen och gör låten till en helt annan typ av resa, där Yorkes mässar fram ”Take me back / You really messed up this time”.
Lyriskt består albumet personliga katastrofer, lätt relaterade till Yorkes egna nu brustna förhållande, men också globala diton. Den maskerande raden ”half of my life” på Daydreaming är ett exempel på det första, tidigare nämda Ful Stop ett annat. Texten på The Numbers berör klimatförändringar och en ständigt varmare planet. Tematiskt en kombination av två andra viktiga album från våren: det politiska manifestot på ANOHNIs Hopelessness men också det relationella fördärvet från Beyoncés Lemonade. Oavsett lyriskt tema så har Yorke en unik emotionell emfas som gör att det känns som om världen – både den personliga och den globala – ofta är på randen till kollaps.
Samtidigt som det är nytt album är det mycket som är gammalt, eller återanvänt om en så vill. Radiohead flyttar inte gränserna för sin musik som de gjort de senaste åren, åtminstone inte i samma utsträckning. Flera spår har hörts i livesammanhang under andra namn och i andra konstellationer (Identikit, The Numbers, The Present Tense, Burn the Witch). Avslutande True Love Waits spelades live första gången 1995, men har alltså inte hittat sig in i bandets studiokatalog förrän nu. Den är om möjligt ännu mer tårdrypande nu, och fungerar onekligen som stängningslåt.
Det är talande för hur bandet jobbar: som en enda enhet, där det överflödiga skalas bort och sparas till rätt tillfälle. Varje ton, oavsett om den kommer från den av Jonny Greenwood dirigerade stråksektionen, från brodern Colins pulserande bas eller växer fram ur periferin under Nigel Godrich kontroll, är genomtänkt, utvärderad och omsorgsfullt placerad i sin kontext. Om de tidigare albumen har varit olika steg i en raketuppskjutning där varje del varit ett nytt, utforskande och spännande äventyr är A Moon Shaped Pool den nu isande och ekande isolationen som finns i rymden.