Radiohead
Primavera Sound, 3/6 – 2016

Senast Radiohead spelade i Sverige var för 13 år sedan, på Hultsfred 2003. Det innebär att många med mig aldrig har haft ekonomin eller möjligheten att åka över halva kontinenten för att se dem. Men äntligen uppstod en möjlighet för mig att ta sig ner till Barcelona och se dem på självaste Primavera Sound. Det var omöjligt att inte ta den.

Radiohead är inte en helt oproblematisk festivalbokning. Även om Primavera Sound är ett stort festivalområde så kändes även den största scenen underdimensionerad för festivalens största bokning. Det stod människor upp mot en kilometer från scenen – och när monitorerna istället för att visa bandet snarare har psykedeliska kameravinklar, berövades många den upplevelse de kanske hade hoppats på. Detta förstärks av att hela vänstra fållan närmast scenen är reserverad för VIP-gäster – en tråkig utveckling.

Att boka Radiohead gjorde att festivalen sålde slut på rekordtid. Många missade onekligen möjligheten att se sina andra favoritband. Men, det är så klart en oerhörd prestigebokning för festivalen som antagligen var svår att tacka nej till när möjligheten gavs.

När de går på hörs ett öronbedövande jubel. De börjar spela Burn the Witch. Publiken blir knäpptyst, och en andaktsliknande stämning tar vid som fortsätter genom hela spelningen. Det är som att ingen vill störa, och de som försöker sjunga med blir, i alla fall vid några tillfällen, hyschade av någon annan. Det känns lite löjligt, men det talar för hur stor betydelse Radiohead har för många i publiken. Fansen är där för att lyssna och suga åt sig, inte för att skriksjunga och fylledansa.

De första fem låtarna är de första fem låtarna från det senaste albumet, A Moon Shaped Pool. Det hade antagligen varit bättre om de blandade ut låtarna från den nya skivan över hela spelningen, istället för att damma av i princip alla i ett svep. Förutom på Burn the Witch lyfter det tyvärr inte riktigt i början.

Men sex låtar in möts publiken av en välbekant basslinga, och från och med The National Anthem är spelningen i princip ostoppbar magi. Med en sådan enastående diskografi går det ganska snabbt upp för mig att det inte spelar någon roll vilken låt de spelar, det kommer ändå bli helt makalöst bra. Talk Show Host. No Surprises. Weird Fishes/Arpeggi.

När de börjar spela Karma Police vågar äntligen publiken sjunga med. Sista delen blir traditionsenligt en massiv allsång. Likadant är det på andra versen i Idioteque, när publiken skriker ut med all kraft de kan ”ice age coming, ice age coming!”.

Efter att de gått ut efter Street Spirit (Fade Out) är det en ljudvägg av jubel som riktas upp mot scenen. De har knappt varit borta innan de går in till tonerna av Bloom. När Thom Yorke sedan tar ton till Nude skulle man kunna höra en nål falla i publiken. Det är helt sanslöst.

Efter att ha avslutat den ordinarie setlisten med There There tycks återigen jublet aldrig ta slut. De går på scenen igen, en viss förvirring uppstår kring hur mycket tid de har kvar, och de börjar spela ett oplanerat extranummer, beståendes av en låt: Creep. Även fast alla Radiohead-fans tycks älska att spy galla över den låten, är det ingen som kan låta bli att sjunga med.

Det är så klart en fantastisk upplevelse att se Radiohead. Men man fick inte direkt känslan av att de tyckte det var fantastiskt att spela. Thom Yorke sa knappt några ord alls mellan låtarna, och det kändes stundtals som en vanlig dag på jobbet för dem. Men att se ett av världens bästa band ha en vanlig dag på jobbet är något man måste uppleva.