Radiohead
Stockholm, 9/6 – 2017

Sist Radiohead genomförde en spelning på svensk mark var för 14 år sedan. Spekulationerna kring varför bandet – som minst sagt varit aktivt sedan dess – inte har återvänt tidigare går isär. Oavsett om det beror på ekonomiska orsaker eller turnéscheman som inte stämt så är den diskussionen numera död – i kväll gottgör Radiohead för alla uteblivna spelningar på våra breddgrader.

I sin frånvaro har bandets spelningar mytologiserats, och ofta beskrivits som en kvalitetsinjektion eller den ultimata festivalheadlinern. För att få sig en dos av Thom Yorke och hans vänner från Oxford har man tidigare varit tvungen att bege sig ned till kontinenten. Men inte i kväll. Inramningen på Radioheads första svenska framträdande på 14 år är lyxig, och en överväldigande ljusshow sveper över Globen samtidigt som ljuden flödar. Känslan att vi befinner oss inuti en torftig hockeyarena med 80-talsröda säten infinner sig aldrig. Radiohead gör genomgående Globen till sin egen arena, där fokus ligger på att på bästa vis framföra bandets fantastiska låtskatt. Det är nämligen den som ligger till grund för bandets storhet – hur mycket livefenomen de än är. Serveringen av katalogen sker på ett silverfat, och energin på scen är alltjämt chockhög. Phil Selway piskar sina trummskinn, Thom Yorke dansar runt på scenkanten och Jonny Greenwood smeker och massakrerar sin gitarr om vartannat.

Låtlistan är i stort sett helt oklanderlig. Vi bjuds på gammalt och nytt i vad som känns som en perfekt mix av studioversioner och innovativa livearrangemang. Efter att ha inlett med tre spår från A Moon Shaped Pool, mellanlandat i Airbag och Lucky så ges vi Kid A-favoriten Everything in Its Right Place i ett makalöst livearrangemang. Det är först då som stora delar av publiken går igång och på allvar inser vilket band det är som står på scenen. Och i vilken form det bandet är.

Den experimentation som sker live görs alltid inom ramen för den ursprungliga låten – ungefär på samma sätt som när den skrevs. Det är i det som Radiohead har sin storhet, att man lyckas bibehålla sin experimentella ådra och ständigt återuppfinna sig själva utan att tappa låtarnas essens. Även Weird Fishes/ Arpeggi som glider över i Idioteque karaktäriseras av tidigare påstående – båda är helt fantastiska i Globen. Att allt genomförs med största precision och finkänslighet har i det närmaste blivit bandets signum, vilket också är det spår som hela kvällens spelning går i. Vartenda ljud som bandet framställer känns genomtänkt utan att överhuvudtaget kännas sömnigt och inrepat.

I avslutande Karma Police agerar Thom Yorke allsångsledare, och i den sista delen låter publikens vrål betydligt högre än Yorkes gitarr. Att för ett band som har gjort allt de kan för att skaka av sig sina hits fortfarande får det gensvaret när det spelar en är fantastiskt.

Just ikväll finns det inget annat rockband som kan mäta sig med Radiohead. Eller – det finns aldrig något annat rockband som kan mäta sig med Radiohead. Att kunna väva samman hits med experimenterande och samtidigt leverera hundraprocentigt i över två timmar är anledningen till Radioheads mytologiska ställning i livevärlden. Kvällens uppvisning existerar faktiskt nästintill i unikum inom genren. I en utläggning av Yorke om hur det brittiska valresultatet hade gett britterna ett hopp, och att samma morgon som kvällens spelning var första morgonen på länge som bandet vaknat med hopp, så går det även att konstatera att Radiohead gav Stockholmspubliken hopp. Inte nödvändigtvis hopp om en stabilare politik, men ett hopp om att band som Radiohead fortfarande existerar.