Det har gått fem år sedan Ratatat släppte LP4. På ett sätt märks det: bandet har delvis gått ifrån sin tidigare mycket beatsbaserade instrumentala musik, till en skiva där melodierna ges mer plats. På ett annat sätt märks det inte: det är i grund och botten samma duo som sprängde sinnen till höger och vänster med spår som Seventeen Years och Wildcat för drygt ett decennium sedan. Mycket är sig likt, och de redan frälsta fansen kommer hitta många godbitar. Just melodierna har sedan vi hörde Brooklyn-bandet sist fått en mycket tydligare plats i ljudbilden; singeln Cream on Chrome är ett utmärkt exempel på detta som med sin gitarrslinga glider fram och tillbaka i mixen. Strukturen är också mer klassiskt rockig, även om det fortfarande är ett instrumentellt spår, med sin vers-refräng-vers-uppbyggnad.
Just att melodierna lyfts fram betyder inte nödvändigtvis att beatsen, som varit lite av Ratatats signum, helt saknas. På Abrasive hörs det där klassiska Ratatat-gunget, även om spåret inledningsvis kan tyckas ha en lite hetsigare framtoning. Drivet är dock fantastiskt, men här märks det att beatsen kanske inte längre är duons huvudsakliga fokus. Trumproduktionerna är något ihåliga, och bandet kanske skulle må bra av en studiotrummis nu när riktningen är rockigare än någonsin tidigare. När låten på riktigt kickar igång är det dock svårt att förneka hur trallvänligt och snyggt det är: melodin byter tonart, basen är stundtals massiv för att i nästa sekund vara försiktigt smekande. I låtens slutskede kan de lo fi-liknande beatsen (med Ratatats tidigare standard, åtminstone) accepteras, och blir på något vänster ändå en del av charmen.
Detsamma kan tyvärr inte sägas om några av skivans lugnare spår: titelspåret och Countach är i sin försiktighet alldeles för tråkiga och oinspirerade jämfört med spåret de omringar, och deras placering på albumet går därför att ifrågasätta. Ett annat steg tillbaka måste sägas vara bandets samplingsval: det är många gånger lika oförklarliga och ibland flummiga ljudklipp, blandat med ett radiobrus (vilket visserligen kan förklaras med skivans uttalade jukebox-vision). Visst: det är svårt att återskapa introsekvenser som nu nästan kultförklarade ”I’ve been rapping for about seventeen years, okay?”, men även på föregående LP4 fanns det en del guldkorn på den avdelningen i form av Neckbrace och Drugs. Här tycks samtliga intro- och outrosekvenser vara plockade inte bara helt slumpmässigt (vilket också är något bandet gillar att göra), men de saknar den lyster och ”vända på huvudet”-känsla de tidigare kunde hitta. Till och med det fågelbaserade temat de använde sig av på LP3 hade fungerat bättre.
Men i slutändan blir mycket av detta inte mer än parenteser i sammanhanget: de senaste fem åren har det egentligen inte dykt upp något nytt band som ens kan sägas emulera de typer av kompositioner Ratatat pysslar med. Springwater-covern I Will Return visar på en ny sida av bandet och gör att de trots den lite rockigare (och vissa skulle kunna säga gubbigare) riktningen ändå känns fräscha. Det är en skiva som förmodligen inte kommer frälsa nya lyssnare, men för tidigare fans absolut tillfredsställer det vakuum som bildats under de senaste åren. Spår som Abrasive och Cream on Chrome må kanske inte vara av riktigt samma kaliber som Loud Pipes eller Tropicana men visar ändå klart att tydligt att det här är två herrar som fortfarande är mycket kapabla och spännande musiker, så länge de håller sig någorlunda nära sin komfortzon.