Recension: Kiss Each Other Clean

Kiss Each Other Clean, Iron & Wine

Betyg: 8/10

Det är med ett leende på läpparna jag recenserar Kiss Each Other Clean, det femte albumet från Iron & Wine. Jag vet inte hur jag ska börja. Det finns så många adjektiv cirkulerandes i huvudet just nu, och Samuel Beam behöver inte skämmas för ett enda av dem. Det är nio år sedan debuten The Creek Drank the Cradle släpptes, som bland annat jämfördes med storheter som Nick Drake och Neil Young.

Det akustiska soundet har alltid varit en röd tråd under de nio år Beam varit verksam på den alltför underskattade folk/indie-scenen. Konceptet lade grund för stora framgångar, och har skapat ett väldigt behagligt sound förknippat med Beam. Jag vet inte om ni varit med om det tidigare, men jag har en tendens att känna en mättnad när jag lyssnar på musik som inte bryter mönstret efter ett tag. Det är lite så med de tidigare skivorna från Iron and Wine. Det är vackert på alla sätt, men det saknas en dimension. Något överraskande. Den här dimensionen tycker jag att man hittat i och med den nya plattan. Med ett mer experimentiellt sound där man hela tiden presenteras för någonting nytt och spännande. Som att åka med på en resa med okänd destination.

Temat för denna recension verkar bli igenkänning, men jag tror inte att jag är ensam om att lyssna på en låt och sen inte komma ihåg någonting av den. Det är just det som gör albumet så starkt. Det finns något utmärkande med varje spår att du rycks med, en känsla av att vilja ha mer. När Godless Brother In Love sakta men säkert för dig in i drömmarnas värld för att sedan växla över till en mer kaxig Big Burned Hand exemplifieras tesen jag tidigare nämnde alldeles utmärkt. När sedan det bästa spåret i form av Glad Man Singing drar igång lutar jag mig tillbaka med min kaffekopp och tanken om att musik är mer än bara musik. Här drar Beam ut svängarna lite i en soul-inspirerad ballad om hur jävla kul det är att göra musik. Och här sitter jag och skriver om hur jävla kul det är att lyssna på musik, kan man tänka sig.

Noterbart är även att jag lyckats skriva en recension om Iron & Wine utan att nämna Samuel Beams skägg, bara det är ett tecken på en välarbetad skiva.

Bästa spår: Glad Man Singing. Vill också höja ett finger för singeln Walking Far From Home, som kommer att bli många nykära pars gemensamma låt.

Text: Emil Norrström