De senaste åren har PJ Harvey börjat sudda ut gränserna mellan musik och journalistik. Let England Shake förvandlade henne till musikalisk krigskorrespondent, genom att skildra Europas skuld och smärta ur en beskrivande och iakttagande position. The Hope Six Demolition Project drar samma grepp till sin spets fem år senare – albumet bottnar i de fältstudier Harvey sedan dess gjort i Kosovo, Afghanistan och Washington. Resultatet blir ett extremkonceptuellt globalt perspektiv på det låtskrivande som fick Europa att skälva 2011. I en värld som brinner kommer hon precis när vi behöver henne som mest, men hon kommer inte riktigt med det vi behöver.
Politisk musik riskerar alltid att bli övertydlig. Ofta dämpas den emotionella sprängkraften av en strävan att övertyga, snarare än beröra. På Let England Shake hittade Harvey en mellanväg. Spår som Written on the Forehead hade lika gärna kunnat läsas som krigsreportage, men rymde samtidigt en rå universell mänsklighet – brinnande olja bredvid ”eyes that are crying for everything”. Hennes nionde fullängdare drunknar däremot i sina politiska ambitioner. Textmässigt pendlar The Hope Six Demolition Project mellan avancerade politiska plakat och rena plattityder. ”The woman’s old and dressed in black / Imagine what her eyes have seen” lyder Harveys uppmaning i Chain of Keys, som om hon varken litar på lyssnaren eller på sin egen berättarförmåga.
Texterna blir en misslyckad förlängning av den omedelbara närvaro som får The Hope Six Demolition Project att lyfta. Albumet spelades in inför publik under en månads tid, och livekänslan ekar kvar i slutresultatet. Arrangemangen är löst sammansatta och ofta fragmentariska, vilket blir fängslande på samma sätt som en feberdröm. PJ Harvey låter som att hon med vidöppna ögon upptäcker rockmusik för första gången, uppbackad av skrikande saxofoner, brusiga visslingar eller ödesmättade pukor. The Wheel är så brinnande att hennes röst slår över i dist, medan den på River Anacostia tas ända bristningsgränsen längs floden i ett av Washingtons mest utsatta områden. Samma plats dyker upp i inledande The Community of Hope, som av lokala politiker kritiserats för att svartmåla en plats som Harvey saknar relation till. Det kan ses som en diskussion kring tolkningsföreträde, men också om poängen med att över huvud taget uttrycka sig konstnärligt – att måla om verkligheten till något nytt, abstrakt eller upphöjt. Att fästa blicken bortom det som alla redan kan se, vilket i viss mån saknas på The Hope Six Demolition Project.