Recension: The Decemberists – The King Is Dead

The King Is Dead, The Decemberists

Betyg: 7/10

Bästa spår: January Hymn

När jag såg att The Decemberists var på gång med en ny skiva var det med en viss skepsis. Indierockbandet från Portland satte djupa spår hos mig med de tidigare skivorna. Undantaget var The Hazard Of Love, som släpptes 2009. Det var hafsigt, mordiskt och alldeles för rockigt för att heta Decemberists. Det tidigare så mjuka och behagliga countryinspirerade soundet var som bortblåst, och jag bad till gudarna att The King Is Dead skulle bli ett steg tillbaka i rätt riktning. Efter ett par genomlyssningar skulle jag emellanåt vilja skrika ut till alla som tvekat att detta är Decemberists stora revansch. Det finns dock en fråga som stoppar mig från det. Är den bra eller är den bara bra i jämförelse med den förra plattan?

Det låter kanske som att The Hazard Of Love är världens sämsta platta genom tiderna. Så är givetvis inte fallet, men när någonting fint plötsligt inte är vad det brukar skapas en rädsla av att förlora det man en gång älskade. Alla som sett I rymden finns inga känslor förstår säkert vad jag menar.

Bitvis är The King Is Dead så bra som jag så innerligt hoppats på. Med hjälp från bland annat R.E.M:s Peter Buck har man definitivt hittat tillbaka till det som påminde mig om solnedgången i ett vackert vinterlandskap. Albumet börjar storslaget med Don’t Carry It All, där Colin Meloys vackra stämma kompat av tonerna från ett munspel skulle få självaste Neil Young att vara avundsjuk. Överhuvudtaget så är plattan väldigt munspelig, precis som det ska vara. Känslan är lite Young möter Band of Horses. Visserligen finns det spår som inte riktigt fyller kvoten för en storslagen referens som upphovsmannen till Heart of Gold, men det känns ändå som att dessa låtar har en tendens att växa med tiden.

Efter en stunds sörplande ur kaffekoppen måste jag nog utropa The Decemberists revansch trots allt. Det är helt klart en väldigt genomarbetad skiva, med toppar i tidigare nämnda spår och de två fantastiska låtarna January Hymn och June Hymn. På något sätt känns Decemberists som det perfekta bandet för att skildra en årstid. Dem är sådär lagom O.C-iga och på samma gång så pålitliga och kloka.

Det återstår att se hur materialet står sig live. Jag skulle gärna bevittna revanschen i en sensommarljummen kväll någonstans i Göteborg.

Text: Emil Norrström