”Red Hot Chili Peppers har gått vidare.”

Red Hot Chili Peppers
I’m With You

Betyg: 7/10

Det är lätt att instinktivt rygga tillbaka när man hör I’m With You för första gången. De lättlyssnade och hitlistesäkra 4/4-refrängerna byggda på lika många ackord gör att man enkelt kan avfärda Red Hot Chili Peppers nya album som irrelevant och börja muttra om att det var bättre förr. För borta är det Red Hot Chili Peppers som skrev Suck My Kiss. De vilda, utflippade och missbrukande Los Angeles-sönerna har nyktrat till. Mognaden (tre av bandets medlemmar närmar sig femtio) och avsaknaden av John Frusciantes oersättliga gitarrspel kan bidra till att stämpa I’m With You som mesig, menlös och opersonlig. Den löjliga singeln The Adventures Of Rain Dance Maggie är först det enda man känner igen, och därför är det lätt att döma resten av albumet efter samma mall.

Men lyssnar man en gång till, och igen, börjar man urskilja vad det egentligen är Anthony Kiedis och hans bandmedlemmar vill säga med I’m With You. Det är sant att hålet efter Frusciantes solon och innovativa bryggor gapar tomt, även om Josh Klinghoffer i övrigt gör ett utmärkt jobb som bandets nya gitarrist. Men under den klibbiga ytan som de repetitiva poprefrängerna skapar kan man se hur I’m With You är så mycket bättre än 2006s Stadium Arcadium. Det stora klivet ifrån den fusion av funk och punk där allting började togs redan på Rick Rubin-producerade Stadium Arcadium, som introducerade den lugnare riktningen som nästa led i bandets utveckling. I’m With You är på så många sätt en mer sammanhållen skiva, och nu när Rubin och Chili Peppers återigen arbetat tillsammans förefaller vidareutvecklingen naturlig. Emotionella Brendan’s Death Song, Kiedis starkaste prestation på skivan, samt Meet Me At The Corner är två genuina ballader, som båda skulle kunna ha platsat på By The Way. Factory of Faith och Ethiopia är med Kiedis signifikativa sång typiska Chili Peppers-hits.

Det är också uppenbart att I’m With You är bandets mest musikaliskt varierade album hittills. Öppningen Monarchy of Roses bär element av lo-fi, på Did I Let You Know ligger Klinghoffers cleana gitarrslinga som en välplacerad bakgrundsdetalj, Goodbye Hooray leker med harmonier som den värsta The Fall of Troy-låt och på Even You Brutus? spelar den numera teorikunnige Flea piano (vilket är ett solitt tecken på att bandet åldrats, när i bandets historia skulle detta annars ha skett?).

Det finns självklart saker med I’m With You som kunde varit bättre. De smöriga refrängerna är för många och överdrivna, Kiedis lyrik är stundtals horribel (Tick tock I want to rock you like the eighties/Cockblocking isn’t allowed) och mer tempovariation i låtarna vore att föredra. Men den som vill att Red Hot Chili Peppers ska låta som de gjorde 1999 kan sluta hoppas. De äldre albumens avtryck är jämförbara med de svulstiga tatueringarna som pryder bandmedlemmarnas barbröstade överkroppar. De kommer aldrig försvinna, men de vittnar om en svunnen tid. Red Hot Chili Peppers har gått vidare, det är dags att vi också gör det.