När ett band som Refused har ett arv baserat på deras dödsförklaring är det fullt förståeligt om de blir kallade för hycklare vid en återförening. Just därför är en uppföljare till The Shape of Punk to Come det mest provocerande och djärva de kan göra. Som en konsekvens kanske det saboterar bandets egna arv, men ända sedan de begravde sig själva 1998 känns det som att planen var att fungera som ett normalt band igen när tiden var redo. Även om det innebar ett par arga fans eller två.
Redan när singeln Elektra såg dagsljus tidigare detta år var det som att de aldrig hade dött. Att de skulle kliva ännu längre bort från hardcore skulle varit precis lika solklart då som nu, men det var chockerande hur den ungdomliga energin fortfarande kändes identisk – så att en singel 17 år efter föregående skiva lyckas nå den nivån bådade minst sagt gott inför framtiden. Förutom den oerhört tama produktionen låter Freedom som en Refusedskiva bör – spretig men enhetlig, poppig men aggressiv och festlig men ändå fullt allvarlig. Den energi som demonstrerades på Elektra är utbytt mot lite trött tråkrock på Old Friends/New War och Francafrique, men utöver det är lite som att lyssna på The Shape of Punk to Come i ett parallellt universum.
Dansvänligheten som tidigare erbjudits i bandets diskografi är reinkarnerad på 366, men har återvänt med mycket mer än så. När bandet tidigare debatterat orättvisor i världen har deras hardcoresound reflekterats och fått Dennis Lyxzén att utsöndra enorm ilska, men denna gången om blåser de upp en emotionell orkan i låtens slutskede med hjälp av eleganta stråkinstrument när frustrationen blommar som allra mest. Att de levererar politiskt laddade texter på ett sätt som hellre drar i hjärtsträngar än att trigga lyssnare att delta i moshpits passar bandet som handen i handsken, trots att det emotionella soundet tidigare varit outforskat för kvartetten. Det har nu blivit ännu svårare att sätta en exakt definition på hur Refused låter, men samtidigt som det utmanar är det stimulerande.
Sorgligt nog är Freedom dömd till att leva i skuggan av sin föregångare, oavsett hur betydelsefull den är, men det är inte helt oförtjänt. När den snigelsega Useless Europeans ljuder upplevs till slut ett väldigt trött Refused, som vi fått uppleva några spår innan. Att leverera fantastisk kalasrock med trumpeter och hat mot borgerligheten under War on the Palaces eller att skrika ”God is dead, praise the lord!” som om Lyxzén vore tonåring under den storslagna Dawkins Christ verkar ha berövat andra låtar av den pondus som egentligen behövts. Även The Shape of Punk to Come hade svagheter under vissa stunder, men trötthet var inte en av dem.
Oavsett ska det ges stilpoäng för att Refused faktiskt lever och fortsätter göra material, när ingen förväntade sig det av dem. Freedom har skett på deras villkor och omättbara hunger för att krossa benen på kapitalismen, när de lika gärna kunde sitta hemma och gotta sig med insikten att de en gång skrivit en av de viktigaste punkskivorna för vår generation – men fortsätter trots att toppen redan är nådd.