Refused
West Coast Riot, 27/2 – 2016

Ett så pass legendariskt band som Refused behöver egentligen inte någon medömkan, men det är trots allt svårt att inte tycka lite synd om dem. Sedan de avslutade sin karriär för första gången under 1998 har de gjort allting som deras fanbase önskat: återförenats, återförenats igen och dessutom släppt en comebackskiva (som inte ens verkade uppskattas särskilt mycket). Men det enda som deras typiska publik egentligen vill ha är en tidsmaskin. Åtminstone under West Coast Riot har besökarna bestämt sig för att strunta i alla versioner av bandet som inte är straight edge-pojkarna som lirade hardcore under 1993.

Men för att röra om i grytan har Umeåsönerna låtit fansen bestämma ännu en gång och slänger in ett par ovanliga låtar – Everlasting, Coup d’Ètat och Pump the Brakes. Bara valet i sig utstrålar ett meddelande för kvällen, att de vill återfå bitar av den cred som tappats genom åren. I teorin är det ett vinnande koncept för alla hardcoreveteraner som befann sig i publiken, men låtarna har inte åldrats väl alls och låter mer som nutida Rise Against än förebilderna i Earth Crisis. I typisk Refused-anda måste dessutom den eminente Dennis Lyxzén engagera sig inom någonting annat nu när han har lagt antialkohol-talen åt sidan – och ger istället en känga åt patriarkatet. Visserligen ett underbart engagemang, men när han hävdar att de vill vara den sista generationen inom ”snubb-band” och därefter luftjuckar på toppen av en monitor under Destroy the Man känns det oerhört genomskinligt. Att försöka avsluta modet med mansexklusiva rockband på det sättet måste vara ett av de minst effektiva någonsin.

Om vi bortser ifrån det aviga fumlandet efter svunnen hardcorekredibilitet är ändå Refused på samma höga prestationsnivå som vanligt. Öppningstrion Elektra, The Shape of Punk to Come och The Refused Party Program är en fest utan dess like och påminnelsen om varför bandet förtjänar den status de besitter. Lyxzén är lika mycket duracellkanin som vanligt, David Sandström är världsmästare på att smiska trumskinn och det blir knappt en enda tråkig sekund (förutom över nämnda incidenter). Flera spår ifrån Freedom får sig också ordentliga lyft som liveversioner – framförallt Dawkins Christ och Thought is Blood. Dessutom är The Deadly Rhythm och Worms of the Senses/Faculties of the Skull förmodligen ännu tightare nu än vad de var under 1998, men framför allt ett bevis på att bandet var som bäst när de var totalt kompromisslösa och körde sitt egna race.

Därför är det bäst att låta Refused vara och tillåta dem att bli den skoningslösa kvintett som vi minns dem för – även de insatser som skedde så sent som förra året. Låt dem framföra hela Freedom om de så vill. Alla vinner på att minnas den rebelliska sida av Refused som en gång dog tack vare att de var för revolutionära för deras samtid.