Regina Spektor
Stockholm, 31/10 – 2016

I år har det gått tio år sedan Regina Spektor släppte Begin to Hope, albumet som tog henne från lovande till världsangelägenhet. Rent musikaliskt har inte mycket hänt sedan dess – Regina Spektor gör fortfarande precis det som hon alltid har gjort. ”Jag har inga seriösa låtar” säger hon tidigt in i kvällens spelning på den anrika teatern Cirkus i Stockholm, vilket märks genomgående genom konserten. Regina Spektor har inte för avsikt att behandla livets många mörka sidor utan tar i stället fasta på de naivt glada. Ett val som på många sätt får henne att sticka ut.

Med det sagt så innebär tidigare nämnda påstående inte att hon är en solskensartist, snarare tvärt om. Storheten i Spektors artisteri ligger i berättandet, där varenda banal liten berättelse blir till livets poesi. Det är få som besitter den förmågan, att kunna förvandla något vardagligt och på gränsen till humoristiskt till något som berör alla som lyssnar på ett betydligt djupare plan. Det är även det som står i fokus under hennes livekonserter, även om den i kväll hamnar i skymundan av all energi hon har. Flera av de låtar där Spektor lämnar pianot där hon annars är stationerad faller pladask, just på grund av att det injiceras för mycket energi. Hon vill helt enkelt mer än vad låtarna behöver, och det får hantverket att lida.

Halloweenkvällen (nästan) till ära är Spektor iförd kattutstyrsel, och det är en imponerande samling låtar vi bjuds på – från inledande (och uppspeedade) On the Radio till den alltid lika vackra avslutningen Samson. Däremellan hinner Spektor med att spela stora delar av sin nya skiva, hålla ett brandtal om sin kärlek till Karlsson på taket och sjunga a capella. Som bäst blir det när det redan avskalade bandet verkar i symbios med klangerna från pianot och lyfter upp Spektors skönsång på piedestalen den ska stå på. Gångerna det funkar är det helt briljant, gångerna det inte funkar är det också bra. Spektors måttlösa charm kan rädda precis allt.

Att sprida glädje är Regina Spektors grej, något som hon genomgående gör. Att inte ha ett smil på läpparna när hon berättar om sin fascination för Stockholm eller under de många bakvända historier hon så fint förmedlar är svårt. Bortsett från det faktum att hon stundtals är övertaggad är det nästintill en perfekt inramning – ett avskalat band, en fullsatt gammal teater och en låtlista som heter duga. Vad gör Regina Spektor om ytterligare tio år? Antagligen ungefär samma sak – och det gör hon rätt i.