Regina Spektor
Stockholm Music & Arts, 2/8-2013

Jag tar några steg i Stockholmsnatten efter att ha bevittnat The Tallest Man On Earth, vandrar Grand Hôtels bakgator och försvinner in i mina tankar, fångas upp vid Lydmar där Trummor & Orgel jammar intensivt och vinglasen står på rad. Allt under min färd mot Skeppsholmen där jag på håll kan höra systrarna Söderberg hålla hov innan det är dags för Regina Spektor att omfamna oss vid sitt piano. Det är nästan absurt hur bra utbudet är den här kvällen och extra glädjande att uppslutningen är enorm på samtliga ställen.

2010 såg jag en känslosam Regina Spektor bli rörd till tårar; hennes violinist hade precis avlidit, men turnén fortsatte. Och trots att hon blottade hela sitt hjärta omgiven av ett mörker tog den stora scenen udden av ett annat smakfullt, men vemodigt koncept. Däremellan har hon släppt plattan What We Saw From The Cheap Seats, en skiva som nästintill undgått min radar. Några lyssningar senare spelar det förmodligen ingen roll om jag hört elva nya spår eller inte. I fallet Regina Spektor kommer jag vandra bakåt i tiden. För den ryskfödda singer-songwritern besitter mängder av låtskatter. Kvällens tredje låt, One The Radio, hämtas från briljanta albumet Begin To Hope, precis som avslutningen med Hotel Song och det känslosamma monumentet Samson.

Även om jag inte är mycket för What We Saw From The Cheap Seats fångas dess bidrag upp tack vare hennes kristallklara röst som når ut som kvällens sista hopp. Tillsammans med ett piano bestiger vi nya höjder. Jag slås över hur rätt allt är; Regina, ett piano, mörkret och Stockholms vackraste vy. Det enda ljus som fångas upp förutom några strålkastare på scen är lyxåkarna längs Strandvägen långt bort i horisonten. Men just nu vill vi inte ens drömma oss bort till ett skinnsäte i en gammal Bentley, jag står bättre på asfalten, helt uppslukad över hur Regina förtrollar den här kvällen. Ackord efter ackord.

Foto: Magnus Olsson