Azalea
Regina Spektor
Way Out West, 12/8 – 2017
Publicerad: 13 augusti 2017 av
Sofia Rönnkvist
Regina Spektor är en historieberättare av rang. Hennes skicklighet som låtskrivare vet inga gränser när hon tar ett ögonblick i tiden och förvandlar det till en hel låt. Det är en nästan magisk förmåga att kunna ta annars banala saker som en borttappad plånbok eller en roshandlare och berätta deras öden på ett gripande sätt. När hon spelar som sista akt på Azaleascenen för detta årets Way Out West är det heller ingen fråga om hennes storhet. Publiken flockas för att höra den charmiga artisten, och de som kanske inte är så bekanta med hennes musik i övrigt hörs på vissa håll frågar sina vänner om hon kommer spela låten från Orange Is the New Black (det gör hon).
Energiknippet Regina äntrar scenen klädd i röd kavaj och tar plats där hon hör hemma – vid sitt piano. Hon spelar Folding Chair, Eet och Grand Hotel som första låtar och missar inte ett enda tillfälle att skrika ”tack” eller till och med ”tack så mycket!”. Efter den tionde gången känns det lite mycket, och efter den tjugonde är hennes retoriska drag för att anknyta till publiken urvattnat. När hon i stället låter sina vana fingrar spela över tangenterna och rösten sjunga låtar som The Calculation eller Blue är det dock oklanderligt. Däremot plockar hon upp sin gitarr en bit in i spelningen, vilket inte är hennes bästa drag. Även om det ger viss variation i hennes placering på scenen tillför inte hennes byte av instrument mer än det tar bort ifrån framträdandet.
-
Tillbaka vid pianot är både allvaret och glädjen som Regina utstrålar från scenen smittsam. Sailor Song som hon spelar mot slutet är ett typexempel på hennes mångfacetterade och komplexa roll som artist, där hon blandar busigt skratt med att skrika ut låttexten ”Mary Anne’s a bitch” med en stämma som tar i från tårna. Flertalet av låtarna hon spelar under kvällen får även sällskap av stråkar, som visserligen befinner sig lite i skymundan från Regina som är det absolut centrala uppe på scenen, men som ändå hjälper att höja låtarna från stämningsfulla till fantastiskt teatraliska.
Inför Ballad of a Politician får vi ett äntligen ett mellansnack som inte kommenterar regnet eller innehåller en drös ”tack så mycket!”. Hon talar om sin egen flykt från Sovjet till USA och om vikten av att vara öppensinnad i dessa svåra och annars stängda tider vi lever i. Publiken backar henne med hurrarop, men som allra mest hörs den annars när den sjunger med till avslutande Samson. Att höra så många röster unisont sjunga hennes största hit som avslut lämnar inte ett öga torrt, varken åskådarnas eller Reginas. I det ögonblicket känns tillvaron lika vacker som en av hennes låttexter.
-
